Alldeles nyss dog en av mina bästa vänner. En timme efter att vi pratat i telefon med varandra och samtidigt som jag satt och funderade över ordvalen i en text till Kyrkans Tidning. Och allting förbleknar. Pang. Visst är det så? Inför döden förbleknar det mesta i våra liv. Vad är mödan värd? Egentligen. Och vad lägger vi energi på? Egentligen.
Hemma i Luleå hänger en av konstnären Marianne Öqvists sista målningar, en stor rektangulär skapelse hon kallat Dyk. Den får gästerna att stanna till, både för den plats den tar och det lekfulla allvar den förmedlar. Det mesta är turkost vatten i en simbassäng med två banor åtskilda av en orange lina. På motsatta sidor står två flickor beredda att hoppa i för att simma till andra sidan. Tavlan lyser av liv, lust och en frusen rädsla inför det stora äventyret.
Visst minns flera av oss den förfärande känslan av att inför alla sina klasskamrater bevisa att man minsann både lärt sig dyka och simma till andra sidan? Marianne har lyckats fånga oron men också längtan och löftet på 200 gånger 70 centimeter. Att dö är att dyka.
Jag rör vid tavlan och ber en bön för min vän. Dödens makt är stark, men det finns ett liv som är starkare. Det fortsätter, på andra sidan. Jag vill ropa ett tack till konstnären och ett löfte till min vän. Ett löfte vi alla kan höra: Du dyker, men du drunknar inte.
Men ändå. Detta dödens hav med vågor som släcker så mycket liv. Det skiljer barn från föräldrar, syskon från syskon, älskande från varandra, vänner från vännen. Förr eller senare måste vi dyka ner i det havet, men det är ju ingen tröst. Inte kan det väl kännas bättre bara för att ingen av oss kommer undan?
Åh, jag avskyr döden, den stjäl så mycket och så många ifrån oss.
Jag tror på liv bortom död. Trots allt. Jag tror att våra synliga steg på denna sårbara jord inte är de enda och det enda. Det finns en fortsättning, ett annorlunda bortom. Nu ser vi på ett dunkelt sätt, då ska vi se ansikte mot ansikte. Vår grumliga blick ska klarna och speglas i Livets källa.
Till alla som nu är på väg att dyka vill jag säga: På andra sidan blir vi mottagna. Det finns mer och vad vi känner och ser är bara början. Det stora återstår, återseendets glädje är ingenting mot vad som väntar.
Och till mig själv säger jag: Andas lugnare. Sänk axlarna och dra in på steget. De där avtrycken vi vill lämna efter oss, de är inte så viktiga. Bokstäver förbleknar och stegen blir så tunga om vi bara tänker på avtrycken. Dessutom glömmer vi att vi oftast är burna. Om vi granskar våra liv i backspegeln, vems fotspår är det vi ser?
Så, kom låt oss leva framåt. Det fortsätter. Visst, att dö är att dyka. Men det är i Livets källa vi dyker. Amen.
Gunnar Sjöberg
PS. Samtidigt längtar jag efter hämndens dag. Då döden ska stå där med sina tomma gravar, förvånad över dansen på de saligas ängder. När Gud är allt i alla och våra tårar vatten som ger liv. DS.
