Vi är kallade att vara Guds rike, att göra trasigt till helt

Guds rike. På något sätt har jag nog alltid haft en dragning åt det hållet. Som om mitt liv haft en slagsida åt Gud. ”Som en vild och evig längtan”, skrev Dan Andersson. Det kan jag känna igen mig i. Jag har aldrig hört någon mäktig eller stillsam röst be mig att följa. Inga ögon har sett på mig och fått mig att känna att nu går jag. Nu satsar jag allt. Den nådegåvan av personligt mod har jag aldrig ägt. Men det där andra, det känner jag igen. Som en vild och evig längtan… Eller – en mild och evig längtan kanske. Den har alltid funnits där. Jag har varit på gudsspaning så länge jag kan minnas.