Samvetsklausulen ett urholkat löfte

REPLIK 

I debattartikeln Vi ställer oss frågande till biskoparnas tystnad riktas kritik mot biskopar som inte tydligt markerar mot präster och prästkandidater med traditionell äktenskapssyn. Men kritiken missar ett mer grundläggande problem: den hållning debattörerna själva företräder är teologiskt och kyrkligt inkonsekvent – och blottlägger samtidigt hur Svenska kyrkan i praktiken har övergett den samvetsklausul man en gång förband sig att värna.

Debattörernas utgångspunkt tycks vara att utlevd homosexualitet är synd, och att kyrkans välsignelse av samkönade relationer därför är ett allvarligt teologiskt problem. Om detta är deras övertygelse måste frågan ställas: hur kan man samtidigt begära vigning och stå under tillsyn i en kyrka vars officiella lära, liturgi och praxis bejakar just det man själv uppfattar som synd?

Svenska kyrkan har i äktenskapsfrågan, liksom tidigare i ämbetsfrågan, med stor tydlighet valt en progressiv teologisk väg. Beslutet i kyrkomötet 2009 innebar inte bara en pastoral anpassning utan en omdefiniering av äktenskapet som teologiskt begrepp. Detta har därefter integrerats i kyrkans ordning, gudstjänstliv och undervisning. Äktenskapsfrågan är därmed inte en perifer fråga som kan hållas öppen, utan en dogmatiskt central markering av kyrkans självförståelse.

Just därför infördes också den så kallade samvetsklausulen. När kyrkomötet fattade beslutet 2009 förband sig kyrkans ledning – inklusive biskoparna – att värna den enskilde prästens rätt att följa sitt samvete i äktenskapsfrågan. Detta var en uttrycklig försäkran om att präster med traditionell äktenskapssyn skulle kunna fortsätta verka i kyrkan utan att deras övertygelse ifrågasattes eller misstänkliggjordes.

Nästan två decennier senare framstår detta löfte som alltmer ihåligt. I flera stift har praxis utvecklats i motsatt riktning. Frågor om aspirantens inställning till samkönade relationer är inte ovanliga i antagningsprocessen, trots att detta inte utgör ett formellt vigningsvillkor. Därtill har flera biskopar offentligt deklarerat att de inte avser att viga präster som inte fullt ut bejakar kyrkans nuvarande äktenskapssyn. Därmed är samvetsklausulen inte bara urholkad – den är i praktiken satt ur spel.

Mot denna bakgrund blir kritiken i debattartikeln svår att förstå. Debattörerna tycks vilja både hävda att kyrkan välsignar synd och samtidigt kräva att biskopar ska agera som om denna fråga fortfarande vore öppen och omstridd på lika villkor. Men om kyrkan faktiskt befinner sig i ett så allvarligt teologiskt villfarelsetillstånd som debattörerna antyder, är det orimligt att kräva att biskopar ska administrera ett parallellt samvetssystem för dem som inte accepterar kyrkans vägval.

Här uppstår den avgörande frågan, som sällan ställs öppet: varför skulle en prästkandidat med traditionell äktenskapssyn vilja ställa sig under en kyrklig ordning som man menar välsignar utlevd synd, och under biskopar som öppet tar avstånd från denna hållning? Denna fråga gäller inte bara enskilda kandidater, utan också de sammanhang och rörelser inom Svenska kyrkan som konsekvent motsätter sig den teologi som i dag präglar kyrkans officiella lära i flera centrala frågor.

Att kräva samvetsfrihet utan att erkänna att kyrkan som helhet redan har valt väg är inte ett uttryck för realism, utan för dubbelhet. Samvetsklausulen var tänkt som ett pastoralt skydd under en övergångstid – inte som ett permanent undantagstillstånd där kyrkan förväntas bära två oförenliga teologiska system samtidigt.

Problemet är därför inte biskoparnas påstådda tystnad. Problemet är oviljan att dra konsekvenserna av den egna teologiska övertygelsen. Kyrklig gemenskap förutsätter inte total enighet, men den förutsätter ärlighet. När denna saknas blir samvetsklausulen inte en garant för frihet, utan en symbol för ett löfte som kyrkan inte längre är beredd att hålla.

Anders Johansson