Vi behöver inte dölja vare sig ljus eller mörker

Ordet förklaring får mig att undra om vi är så mycket klokare tack vare den här söndagen i kyrkoåret. Genomlever vi den och tänker ”Aha! Det förklarar ju saken. Nu förstår jag sambanden. Nu förstår jag vem Jesus är. Nu förstår jag allt.”

Lärjungarna i evangelietexten tycks ta sig genom dagen, drabbade av både insikt och förvirring samtidigt, som en gåta att fortsätta klura på. Kanske är det själva klurandet som är hemligheten?

Jag ställer mig nära Mose, som är inuti i gåtan. Jag ser upp i hans beslöjade ansikte. ”Varför är ditt ansikte beslöjat”, frågar jag. ”Varför bär du mask? Vad är det som har hänt?” Men inte kan han berätta om det han upplevt i bönens kreativa rum på berget. Han är drabbad. Det lyser om honom, men han förstår det inte. Han är bärare av ett gåtfullt ljusflöde som ingen orkar se in i. ”Ta bort honom”, vill vi kanske ropa, så som vi ibland gör med dem som sticker ut med sina upplevelser. ”Sätt honom på anstalt!”

Men han ger sig inte, tycks ha ett inre driv, men för att alls kunna bli hörd behöver han maskera sig, göra det gåtfulla mer vardagligt. Detta är vishet, tänker jag, och flyttar mig nära stentavlorna med buden. Då inser jag att även buden bär mask. De förklarar inte allt, men är vägvisare.

”Äntligen lite styrsel i livets förvirrade öken”, tänker vi kanske, vi som köar för att få klarhet, vi som längtar efter vägledning genom vandringen i ödemarker och löftesländer. Med hjälp av buden bygger vi samsyn, samvete, samliv, samhälle. Ja, vi bygger budens institutioner som hjälper i samhällsbyggets vägval. ”Du skall inte dräpa”. ”Du skall inte bära falsk vittnesbörd.” ”Du skall inte missbruka Guds skapelse.”

Så vist, så klokt. Vad vore en värld utan bud om hur vi ska förhålla oss till varandra. De är bärare av ett klargörande ljus att spegla oss i.

Men de är också gåtfulla. De är till synes huggna i sten och samtidigt öppna för tolkning. De bemyndigar oss till ansvar, men förklarar inte livets komplexitet. Vi får tolka tillsammans, men detta ”tillsammans” är det lätt att misströsta om, så mycket förvirring som råder. Det finns ingen gemensam mötesplats, inget berg att samlas kring, om det någonsin funnits. Men visst finns det många små berg, där profeter likt Elia utmanar oss. Nog lyser de med ljusets kraft?

Jag ser mig om igen och placerar mig nära Paulus, han som skriver brev till kämpande församlingar för att förklara, uppmuntra, trösta och varna. Han oroas över det som döljer sig under masker. Han oroas över att vi döljer en falnande strålglans, en samhörighet som faller sönder. Han oroas över bud som knäcker den redan nedbrutne, över en tro som inte befriar till liv. Han oroas över dolda agendor.

Är det så att vi bär mask för att dölja ett sönderfall? Är det så att vi inte vågar visa oss med allt det vi är, på gott och ont?

Så ser han på mig med en glimt i ögat och jag hör honom säga: ” Vi är kallade till frihet. Vi behöver inte dölja varken ljus eller mörker, varken styrka eller svaghet. Vi behöver inte maskera oss, för djupast i vårt sönderfall bor Kristus och från hans ansikte strålar kärlekens ljus. Han vet vad det är att vara människa. Också en sprucken stentavla kan vittna om Vishetens ljus och ge vägledning. Också ett nött lerkärl kan avslöja Guds kraft. Så ge inte upp hoppet. Vi är kallade till frihet.”

Då vänder jag mig om och ser på Kristus.

Carina Sundberg
präst