Vi behöver Jesajas tankar om Guds moderskap

Tröst, närhet och näring: den ammande modern återkommer som bild hos Jesaja. Foto: Hasse Persson (porträtt), Martina Holmberg / TT (amning)

Värden hotas av virus och är i både ekologisk och existentiell kris. Att kvinnor och flickor utsätts för våld har Act Svenska kyrkans julkampanj satt fokus på. Det finns många skäl att läsa Jesaja och påminnas om Gud som en tröstande moder.

Teologisk essä av Sara Forslund.

Författaren till kapitel 40–55 i Jesaja verkar förutsätta att folket levt i babylonisk exil under en längre period. Folket är besviket och har börjat tappa modet på grund av den utdragna väntan på Jahves ingripande.

Det starka budskapet som nu kommer förmedlas handlar om att försöka lyfta folket ur detta nedslaghetens töcken.

På ett sätt lever vi i dag under ett bredare spektrum av exilbegreppet som innefattar både en hälsomässig, ekologisk och existentiell kris. Coronapandemin har tagit över en och en halv miljon liv.

Forskarna är överens om att växthuseffekten bidrog till att bränderna i USA spreds så snabbt och tvingade hundratusentals människor till evakuering.

Varje dag könsstympas 10 000 flickor och 30 000 flickor gifts bort och en av tre flickor utsätts för våld under sitt liv. Precis som för 2 600 år sedan behöver vi också i dag påminnas om bilden av Gud som en tröstande moder, där den villkorslösa kärleken blir extra tydlig.

I Jesaja hittar vi en uppsjö av kvinnliga bilder och metaforer för Gud som saknar motstycke någon annanstans i Bibeln. Finns det någon förklaring till detta?

Bibelprofessorn Mayer Gruber och författaren till The Motherhood of God and Other Studies har föreslagit att de positiva kvinnliga bilderna introducerades medvetet för att anpassa sig till kvinnor som ville tillbedja men som tidigare känt sig exkluderade från en mansdominerande religion.

Men historikern och bibelforskaren Leah Bronner menar i stället att förlusten av monarkin, templet och hemlandet ledde 500-talets Jesajaförfattare att söka metaforer i den enda kvarstående fungerande sociala enheten: familjen.

Detta innebar ett bildspråk som hämtade sin inspiration från äktenskap, barnafödande och moderskap.

Det positiva porträtterandet som författarna nu tillämpar under exiltiden vilket tidigare hade svartmålats (Sion) eller ignorerats (moderskap, barnafödande) kan ha varit en temporär uppgång i kvinnans status. När den sociala stabiliteten kom tillbaka återkom tyvärr kvinnofientligheten.

I den textanalys som Susan Ackerman, forskare i den hebreiska Bibeln, gör ser vi att författaren i Jesaja 42:14 jämför Gud med bilderna av värkar och förlossningsarbete.

Denna vers är inbäddad i en hymn av skapelsen (42:5–17) där poängen är att prisa Jahve som skaparen av det gamla samt författaren av en ny skapelse där den exilliknande gemenskapen kommer upprättas.

Gud sägs vara den som likt en barnmorska lyfter upp Israel från moderlivet, och likt en sjuksköterska har hon burit sitt folk sedan förlossningen.

Gudomen beskriver denna kaotiska process, skapandet av någonting nytt, som en förlossning: ”Länge har jag tigit, varit tyst och behärskat mig. Nu vrålar jag som en födande kvinna, flämtar, drar efter andan.”

I Jesaja 45:9–10 ställs en rad retoriska frågor där Gud jämförs med en krukmakare, en fader och en moder, vilka antyder att Gud är alla tre.

När Sions dotter i 49:14 klagar på att Jahve skulle ha glömt henne, är Jahves respons:

”Ve den som tvistar med sin skapare – en skärva bland skärvor på marken. Skall leran säga till krukmakaren: ’Vad gör du? Du har inget handlag’. Ve den som säger till sin far: ’Vad har du avlat?’ och till en kvinna: ’Vad har du fött?’”

Här jämförs Jahves kärlek till Sion med en moders hängivenhet till sina barn och som poeten antyder är båda dessa kärlekar villkorslösa.

Även om en moderskärlek skulle svika så bekräftar Jahve den gudomliga modern till Sion: ”och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.” (49:15).

Ackerman ser även flera paralleller hos författaren av Jesaja, kapitel 66, som gör en liknande jämförelse mellan den jordiska modern, Jerusalem och Jahve den gudomliga modern.

I verserna 7–9 jämförs Gud med en kvinnas förlossning, där Jahve identifieras med Sions profetiska förlossning.

I den bibliska traditionen hade kvinnan förbannats med smärta under barnafödandet sedan Adam och Eva fördrivits från Eden (Första Moseboken 3:16). Men Sions förlossning sker innan värkarna har börjat.

Frånvaron av smärta i 66:7–8 hintar om en återkomst till paradiset. Samtidigt som moder Sion föder nationen framträder också ett nytt Eden: ”Innan värkarna kommit föder hon, Innan smärtorna börjat får hon en son” (verserna 7–8).

Efter förlossningen fortsätter hon att kärleksfullt vårda sitt nyfödda barn. I vers 11 får vi veta att folket kommer bli helt tillfredsställt genom hennes omsorgsfulla kropp: ”Då kan ni dia er mätta och finna tröst i hennes famn, suga och njuta hennes tunga bröst”.

Beskrivningen av Jerusalem som den hängivna unga modern återkommer i vers 12b där stadens spädbarn och den ammande gemenskapen blir lovade att: ”bli burna i famnen och bli gungade på knäet”.

Höjdpunkten når vi i den metaforiska utvidgningen i vers 13 där moderstaden jämförs med Gud. Versen föreslår att modern Jahve bär och lugnar det ammande Israel: ”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er” (vers 13).

Bibelforskaren Phyllis Trible argumenterar även för att ett moderligt bildspråk används i Jesaja 27:11b. I denna text, som är inbäddad i en domsprofetia, sägs om Jahve: ”därför har deras skapare ingen misskund, han som gjort dem visar ingen nåd.”

Verben ”att göra” och ”att forma”, även om de inte är uttryckligt feminina, används annars i förbindelse med Guds aktivitet i moderlivet (Jeremia 1:5a; Jobs bok 31:15).

Användandet av ordet ”medlidande” (rachamim) som är relaterat till det hebreiska ordet för moderlivet (rechem) övertygar Trible om att avsikten är att beskriva Gud som en moder.

I Jesaja 46:3–4 finns en förbindelse mellan verbet ”att göra” och substantivet ”moderlivet”, vilket antyder Gud som moder. Kanske ännu tydligare i dessa verser är bilden av Gud som en sjuksköterska och barnmorska.

Gud sägs vara den som likt en barnmorska lyfter upp Israel från moderlivet, och likt en sjuksköterska har hon burit sitt folk sedan förlossningen.

Lojaliteten hos Gud sjuksköterskan kommer aldrig att vackla, utan folket blir i stället lovat att ”jag skall lyfta, bära och rädda er” (vers 4). Vilken underbar tröst att luta sig emot!

Sara Forslund

Fakta: Skribent

Sara Forslund är artist, teologistudent vid Enskilda högskolan Stockholm, EHS, och pastorskandidat i Equmeniakyrkan.