Vi hör ihop, med varandra, med allt levande och med Gud

”I begynnelsen var vi alla en del av samma levande varelse, vi delade samma kropp och samma upplevelse.”

Med de orden inleder den italienske filosofen Emanuele Coccia sin bok Metamarphoses. En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet, där ”mitt liv är mitt”, och blicka ut mot något större. Om att rikta blicken mot det som förenar allt levande, mot just själva livet. Det liv som en gång i begynnelsen uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar, förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos, menar Coccia.

Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för att sedan bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för oss, men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar Camilla Läckberg, en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att de alla är delar av samma liv. De ser olika ut, rör sig olika, upplever världen på olika sätt, men är egentligen bara olika former för livet att transportera sig på.

Som en del av detta myller av metamorfoser är vi människor. Med våra kroppar, våra tankar, våra högst egna och individuella liv som ständigt är förbundna med det levande och i allra högsta grad en del av det större perspektivet. Coccia fortsätter:

”Ta vår egen existens. Vårt liv, det vi föreställer oss vara den mest intima och oöverskådliga delen av oss själva kommer inte från oss, och det finns inget exklusivt eller personligt med det: det överfördes till oss av andra, det har gett liv åt andra kroppar, klumpar av materia annorlunda från den där vi för närvarande är inhysta.”

Denna radikala relationalitet som vi är insatta i är något som vi ganska snart tycks glömma bort. Vi människor tycks i dag vara så upptagna av vår egen identitet att vi glömmer allt för mycket. Vi glömmer vår födsel. Vi glömmer de nio månader då vi var en högst påtaglig del av ett annat liv. Vi glömmer allt som varit före oss. Att födas är att glömma. Att bli en individ är att glömma. Att bli människa är att glömma kopplingen till det större levande som hände före oss och som kommer fortsätta ske efter oss.

Kanske ”glömma” är fel ord egentligen, för nog finns det minnen kvar. Men de har lagt sig långt under ytan. Teologen Sofia Camnerin skriver i sin bok Stå ut med de andra om en ”lågmäld längtan efter gemenskap” som finns i alla människor. Kanske är denna ”lågmälda längtan” ett uttryck för livet som försöker återfinna sin plats i det större perspektivet? Den lilla bäcken som försöker hitta vägen till den stora vattenmassan?

Kanske är det i grund och botten en gudsgemenskap vi glömt och som vi längtar efter? För det är inte bara en ”vanlig” längtan efter gemenskap med andra människor, eller andra livsformer som Camnerin skriver om, utan hon skriver också om en transcendent relation, en gemenskap som överskrider det vardagliga och det materiella.

Det är en andlig längtan hon beskriver, en längtan som vi måste bejaka för att möta våra djupt liggande känslor av ensamhet och alienation. Känslor som tycks ta allt större plats i den tid vi lever i nu. Känslor som kanske i grund och botten grundar sig i att vi har glömt något viktigt i världen. Något så enkelt som att vi alla hör ihop, på det mest grundläggande av plan. Vi hör ihop, med varandra, med allt levande och med Gud.

Vi är livet som pulserar, vi är bäcken som flyter ner för berget, vi är allting levande.