Vi ska inte söka det ovanliga som kan kallas religiöst

”Jag tror Gud har varit här!” berättar en person med emfas och uppspärrade ögon. ”Var mötte du Gud då?” frågar jag och får till svar: ”I kulverten på väg mot Pressbyrån!!”. Personen signalerar med hela sin kropp att denna upplevelse är något ut-över det vanliga och berättar att hon ofta tycker sig hamna snett, göra misstag med en stark känsla av existentiell ensamhet. Att varken finnas i ett innanför eller i ett utanför – att mycket i tillvaron ekar tomt.

Det är inte första gången jag hamnar i samtal med en människa som sett kriser komma men som tycker sig ha svårt att se vilken utveckling det lett till. Hon som beskriver upplevelsen av att bli framknuffad mot porten till helvetet. Upplevelsen av kärlekens frånvaro och att inte vara accepterad.

Utanför sjukhusets café och med människor som passerar står vi och samtalar om det som berör den här personens allra djupaste erfarenheter. Jag vet inte om det är första gången den här personen sätter ord på detta för någon annan människa eller om jag är en av flera. Det spelar ingen roll. Det är här och nu som gäller.

Jag är också en person som fått dela min berättelse. I den finns delar om de tillfällen då jag sökt Gud, men inte hittat. De gånger jag bultat och hoppats att dörrens ska öppnas, men ingenting har hänt. Varför var det så?

Jag tror det kan ha att göra med att jag förväntat mig att möta Gud på ett särskilt sätt och i särskilda sammanhang. Att jag har försökt göra andras erfarenheter till mina egna. Att jag velat känna det som andra så innerligt beskriver som något av det bästa som hänt. 

Ja, det låter så fantastiskt, och därför har jag försökt nå dit genom att pröva olika sätt.

I detta att pröva olika sätt har jag lärt mig mer om mig själv, och upptäckt att det ofta, hos mig, funnits en inre spärr. En spärr där jag tror att alla runt omkring tänker att jag druckit mig full på halvjäst vin. I efterhand kan jag sett att den spärren hindrat mig från att blomma upp.

Så möter jag henne som berättar om Gud i kulverten och som delar sin livsberättelse, och påminns om att isoleringen kan brytas.

När teologen Dietrich Bonhoeffer på 1940-talet sitter fängslad i ett brinnande Europa, och innan han avrättas, skriver han brev. Dessa har kommit att betyda mycket för mig i mitt sökande efter närvaro i allt det som först bara känns som gudomlig frånvaro. Han skriver att världen hör samman med Gud och därför hör varje människa ihop med Gud och hela mänskligheten. 

Bonhoeffer skissar på ett utkast till en bok där han lyfter frågan om vad Gud är. Han betonar att det främst är ett möte och att Kristi vänner inte ska söka blicken efter det som är ovanligt eller annorlunda och som kan kallas för religiöst. Det finns inget rum där Gud inte är. Genom livets övning kan vi upptäcka att Gud ger oss något varje dag – ett liv för andra.

I våra livsberättelser ryms förnuft, känsla, fakta, mystik och mycket mer. 

Ord ger inte alltid rättvisa åt känslan efter ett gudomligt mellanmänskligt möte där vi blir sedda och tar emot varandra. Inte alltid kan jag förklara den andliga erfarenheten då jag förmår inse att jag är totalt accepterad och älskad av Gud.

Jag förundras över och känner tacksamhet över att vi alla kan möta Gud i en kulvert på väg till Pressbyrån. En Hjälp och Hjälpare att leva med.

Carl Henric Svanell
präst