Vi ska röra på fötterna och passa till varandra

”Lyssna på mig alla folk”, ropar Gud till oss på 3 000 års avstånd. Ekot genom Jesajas text når oss än i dag, liksom Paulus uppmaning att vi ska pröva oss själva: ”Märker ni inte att Kristus Jesus finns mitt ibland er?"

Lyssnar vi, ser vi? Vaksamhet och väntan är temat för kommande söndag men också en definition av kyrkans uppdrag. De allvarliga texterna, där också Jesus uppmanar oss att vara beredda, betonar framför allt ett kollektivt ansvar. Ingen av oss klarar att ensam bära ansvaret. Vi delar det tillsammans, som församling.

Jag gillar tanken på kyrkan som solidaritetens sista utpost. En gemenskap som inte drivs av egenintresse utan som med tillit till Guds nåd strävar efter att ge kallelsen konkreta uttryck.

Jag har många vänner som inte ser nån mening med att fira gudstjänst. Språket och formen upplevs världsfrånvänd. Visst, så kan det vara men gudstjänstens mening är ju precis tvärtom. 

Mässan är ett träningspass i vaksamhet och väntan i den tid som är. Vi möter varandras blickar och önskar Guds frid. Vi delar bröd och vin som tecken både på vår gemensamma sårbarhet och längtan. Vi lyssnar till Guds ord och tolkar det in i vår vardag och värld. Och allt sker inför den Gud som vänder sitt ansikte till oss.

Jag hoppas att jag inte skönmålar. Även om jag firat gudstjänster som känts meningslösa vill jag sätta ord på dess egentliga mening. Dessutom tror jag inte det är min egen känsla som definierar mässans mening, lika lite som att min upplevelse av Guds närvaro skulle definiera själva närvaron. Kristus är mitt ibland oss och gudstjänsten är en aktiv handling som inkluderar fler än de närvarande.

Jag var inte beredd. I ett lagspel är det en dålig ursäkt. Efter tusen träningspass borde passningarna både sitta och kunna tas emot. Och det är på allvar, en tappad boll är ingenting man skrattar åt.

Och även livet i en församling är ett lagspel. Vaksamhet och väntan. Det är vad som karaktäriserar en levande kyrka och ett starkt lag. Det är som Luleå- och basketprofilen Jampa Ericson sa en gång:

”Man kan jämföra samhället med basket. Lagets styrka är inte varje enskild spelares prestation utan det är det osynliga spel som är mellan personerna i tävlingssituationen. Och det är väldigt svårt att träna eller komma åt, men det är därför ett på pappret sämre lag kan slå ett bättre. Och samma i samhället: det är en massa individuella spelare men väldigt lite däremellan.”

Så. Är du beredd? Kanske skulle vi våga fråga varandra det oftare. Inte som ett hot, för i rädslan finns ingen kraft. Men som en påminnelse, en förväntan om engagemang. Att vi ska bidra till det gemensamma bästa med det som är just vår styrka. Röra på fötterna, lyfta blicken, skärpa våra sinnen. Passa till, inte på, varandra. Och öppna våra hjärtan… för Guds vilja och medmänniskans behov.

När min pappa predikade samma söndag, men i Korpilombolo 1955, lade han in både ett individuellt och kollektivt perspektiv på texterna. Öppna dina sinnen för Gud men lev i vardagen. Så läser jag välvilligt hans ganska pietistiska predikan, när han säger att blåblusen och det blommiga förklädet, min farfars och farmors vardagsklädsel, passar bättre för Guds rike än vita dräkter och uppsydda kostymer.

Jag tror att vi hade kunnat bejaka varandras predikningar. Att vara beredd är att inte vara rädd, oavsett sammanhang. Och att låta lampan lysa livet ut, är att leva i Guds nåd så att kärleken till och med lyser igenom i mitt liv.