Ylva Eggehorn är en sällsam gåva till litteraturen

Sången underifrån. Så kallar Ylva Eggehorn den tredje delen av sin livsberättelse. Att hon dessutom kallat den ”roman” innebär att allt inte är med, och det som är med kan ha fått andra namn. 

Men det viktiga är det som hon vill berätta, inte i första hand om sig själv utan om den stora livsvåg genom Västerlandets kristenhet, som hon själv blev en del av. 

Den har kallats Jesusrörelsen, och den i sin tur är framvuxen ur 1960-talets proteströrelse, som egentligen var en hel kultur. Där började Ylva Eggehorns väg ut ur det materialistiska, stabila folkhemmet. Materialism var nämligen folkhemmets centrala idé, jämnt fördelad materia.

Bok: Sången underifrån

Författare: Ylva Eggehorn
Förlag: Libris

Ylvas väg ut i friheten började med en oväntad Närvaro. Alldeles utan förberedelse anade hon att det fanns Någon, som såg henne, utan att vara påträngande. 

Så småningom började denna närvaro bli lockande. Ylva och pojkvännen sökte sig till kyrkor, och det var för dem som att komma till en annan planet, där ingenting var lockande eller tilltalande. Men ändå kom det för varje gång något ord, någon ton, som blev kvar. Det kunde räcka med Blott en dag. 

Det var fler som upplevde detsamma, de sökte sig till informella gemenskaper, och i dem växte sång och tro samman till en livsstil, som blev – livet för andra.

För Ylva och hennes vänner tog detta konkret gestalt i ett nedlagt missionshus i Sorunda, som blev hem för en storfamilj med ett starkt medmänskligt engagemang. Själv säger hon: ”Vi var en utvidgad familj.”

Det är detta som Ylva Eggehorn vill berätta om. I denna gemenskap var Jesus den självklart närvarande, och Bibeln var Boken. Ylva berättar om en predikan av den irländske förkunnaren Jimmie Hazelwood: ”Tron föds i mötet med ett ORD, som är det enda i världen som samtidigt GÖR vad det SÄGER:”

I den självvalda enkelheten fanns ett avståndstagande, till exempel från familjens sportstuga med vagnshjul som lamphållare i taket. Det fanns i detta avståndstagande också en strävan efter äkthet, sanning och – frihet.

Men i denna längtan låg också en ensamhet i förhållande till äldre generationer, en historielöshet, där nästan allt blir här och nu. I denna tidsrörelses marxistiska gestalt kunde det bli groteskt. Ylva berättar att en vänsteraktivist sade till henne: ”När vi har tagit makten måste vi ha med dig på dödslistan. Hoppas att du förstår det?”

Ylva Eggehorn är en sällsam gåva till den svenska litteraturen och den svenska kristenheten. Hon skriver så oerhört bra. Det är självlysande. Det är berörande.