EFTERTANKE Jag sitter i väntrummet på sjukhuset. Först kan jag inte låta bli att iaktta mina medmänniskor som också väntar. En är påtagligt rädd för vad som väntar bakom läkarens stängda dörr.
En annan är tydligt irriterad över att behöva vänta och bläddrar okoncentrerat i de tidningar som erbjuds. En tredje har flytt in i mobilen och är helt uppslukad av vilka kontakter den kan erbjuda. Och så är det jag. Orden från psalmen (205) kommer över mig: ”Vila i din väntan!” Och jag tänker på den oförmåga att göra väntan till något kreativt som utmärker vårt släkte, också mig många gånger. Så motsägelsefulla vi ofta är! Vi talar om vikten av stillhet och tystnad, åker kanske på retreat eller vandrar i skogen eller fjällen. Men när vi oplanerat drabbas av väntetid är det så svårt att göra detta till något kreativt. Ett tågstopp som gör att tidtabellen måste överges. En olycka på motorvägen som leder till långa stillastående köer. Eller ett väntrum på ett sjukhus där en tidigare patient kräver mer tid än beräknat och allas tid påverkas. Men väntetid behöver inte vara slöseri. Tomrum måste inte heller genast fyllas, med mobiler till exempel. Väntan kan vara en gåva som jag inte själv unnar mig om tidsplaneringen är min egen.
Vaksamhet och väntan är helgens tema. Vaksamhet är inte detsamma som vakenhet (tänker jag tacksamt som har svårt att hålla mig vaken sena kvällar!). Det finns en motsägelse i söndagen evangelium. De tio unga flickorna somnade alla, men fem av dem hålls fram som föredömen. Inte för att de inte somnade utan för att de hade en beredskap att möta det oväntade. Likväl sammanfattar evangelisten liknelsen med orden ”håll er därför vakna!” Ordboken säger att ordet sällan ska tolkas bokstavligt! (Vilka ord ska det, tänker jag!)
Vad det alltså handlar om är att fastän vi sover och fastän det oväntade och oplanerade händer, så vet vi vad vi ska göra. Det är den kreativiteten oljan i liknelsen kan symbolisera.
Vila i din väntan! Det verkar handla om passivitet men handlar kanske istället om kreativitet, den kreativitet som får en chans att infinna sig när vilan innebär ett bortkopplat ego och väntan en reträtt i kreativitetens tjänst. Låter det krångligt? Jag tänker så här: när vi låter vårt ego och alla våra egoprojekt vila, så skapas ett utrymme, ett tomrum som ger plats åt den mångfald som jag lever mitt i men som inte får en chans när jag är helt uppfylld av mig själv. Vaksamhet betyder att vara känslig för det i denna mångfald som kan vara möjlighet till något nytt, något mer. Vi skulle kunna kalla det efter känt föredöme för ”vetekornskreativitet”. Där något dör, mitt ego till exempel, där får livet en chans.
Att våga vila i sin väntan är kanske just en fråga om mod. Jag vågar riskera det jag redan är och har därför att jag förväntar mig mer av livet än detta. Gud vill alltid mer med oss, med mig personligen och med oss alla tillsammans. Kyrkoårets avslutande veckor vill påminna oss om detta som Gud vill mer med oss. En positiv väntan på ”Kristi återkomst” gör oss kreativa i de väntrum som är våra liv sedda ur detta perspektiv. Väntrummet är Andens rum. Undra på att kreativiteten då också finns där när vi vågar vila i vår väntan!
KG Hammar
biskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR