Bilden blir större när axlarna sänks

Uppdraget, jobbet och saken hör ihop. Detta gäller alla som har hand om tjänstefolk, patienter och barngrupper, alla som fixar med maskiner, varor och anläggningar. Utan uppdrag finns det inget jobb och utan det som jobbet handlar om, ”saken”, inget uppdrag. Det är lätt att glömma. Men när Jesus talar om livet som ett förvaltarskap upprättas förbindelsen i själva ordvalet. Vi har uppdrag som är riktade mot något.

När vi njuter av ledighet finns tid att vidga perspektiven och att mitt i den generösa sommargrönskan lyssna till de kärva texterna som ska hjälpa oss mogna och bära frukt. Att fokusera har sin tid, men när farten sänks blir bilden större.

På distans kan jag le åt uppdragsfixeringen. Visionen, missionen, meningen med föreningen … Vart tog jobbet som skulle göras och själva saken som det handlar om vägen? Blev det en ram utan tavla, ett hus utan liv?

Jag vet också hur det känns när det är som mest intensivt. Skulle inte mitt jobb vara lustfyllt och hjälpa mig att utvecklas? För långa processer, för lite innehåll, för många omtag, för få luckor. När axlarna sjunkit undrar jag om uppdraget försvann ur sikte och jag bara hann med hastiga ögonkast på dem som skulle vara föremål för mina ansträngningar och krafttag.

Jag tänker på tillfredsställsen över att för en gångs skull få ägna sig åt själva saken och lämna allt som stör. Sitta länge med dem som jobbet är till för, stänga dörren och skriva en sammanhängande text om sådant som annars döljs bakom siffror, delade meningar och ovidkommande synpunkter. Men då hör jag Jesus kalla mig för förvaltare. Ordet för samman omsorgen om saken, jobbet som ska göras och uppdraget jag fått.

Varför är berättelsen så sträng? Den som inte skött sig piskas och kraven är höga. Samtidigt vet jag ju hur lätt det är att förlora perspektivet och att det är just genom att bli lite omskakad som jag ser klarare. Berättelsen gör just detta, den skakar om och får oss att öppna ögonen. Uppdraget, jobbet och saken hänger inte samman av sig själva, utan genom att det finns någon som givit oss detta. Gud har kallat var och en av oss till att vara medarbetare. När vi ser det, blir vi goda förvaltare.

Ordspråksboken och episteln låter förälderns röst tala: hjälp när du kan, gå inte våldets väg, tala sanning, sno inte in dig i lögner och låt dig inte styras av vrede. Så enkelt och så svårt.

Den varnande berättelsen om förvaltaren är hämtad från arbetsmarknaden, trots att livet inte är ett jobb. Vi har inte sökt det och kan inte säga upp oss, även om vi tycker att meriterna inte räcker eller att ansvaret är för stort. Livet är en gåva. Gåvor förvaltas också. Jag tänker på det när jag följer min värdinna över gårdstunet som trampats av släkten i generationer. Vi talar om kärva livsvillkor och tacksamheten över vad vi får ta emot av alla dem som gått före oss. Ansvarsglädjen är påtaglig, omsorgen om det givna syns i färgval och tingens placering på hyllor och i fönstersmygar.

Uppdraget är att ta hand om gåvan och ibland att återfinna eller laga den. Därför måste kallelsen utföras med omsorg och med blick på de människor som ska ha hjälp och nytta av det. Gud ger gåvan. Kristus går bredvid oss och ger oss ständigt nya möjligheter att börja om när försumlighet, halvsanningar, maktmissbruk och andra livsförnekelser hotar. Anden blåser oss framåt med hoppets milda vind, oss förvaltare i treenighetens tjänst.

Cristina Grenholm 
kyrkosekreterare