Bok: Samlas kring hoppet, Antje Jackelén, Verbum.

Samlas kring hoppet är titeln Antje Jackelén valt för sin senaste bok. Den famnar över stora områden, för hennes hopp gäller inte bara att Jesus är vägen, sanningen och livet. Hon är också hoppfull när det gäller samhället, ekumeniken, religionsdialogen och den inomkyrkliga debatten. Samtidigt som hon konstaterar att det finns stora hinder att övervinna. Klimathot, terror, nationalism, egennytta och polarisering för att nämna några.

Världsläget är allvarligt. Antje Jackelén beskriver många av svårigheterna ingående i boken. Samtidigt försöker hon ingjuta mod hos läsaren. Det gör hon genom att beta av en rad aktuella teman ett i taget, alla belysta genom tre olika texter. Först en kortare krönika eller debattartikel, därefter en längre resonerande utläggning och slutligen en predikan.

Det intellektuella och det religiösa hör ihop hos Antje Jackelén. Det återspeglas i bokens struktur, där författaren börjar i analys och reflektion och slutligen landar i förkunnelse. Texterna har ursprungligen använts i andra sammanhang, som tidningsartiklar eller i gudstjänster. Nu har de bearbetats för att passa ihop med varandra, något som lyckats mer och mindre väl. Men varje text är så pass välskriven att den tål att läsas i sin egen rätt.

Antje Jackeléns tro på teologins bidrag till samhället och det offentliga samtalet är grundmurad, det vet vi sedan tidigare texter av hennes penna, till exempel herdabrevet Gud är större från 2011. Samtidigt skriver hon klarsynt om en vanlig bild av religionen som farlig – antidemokratisk, våldsbenägen och nästan oförskämt verklighetsfrämmande.

Trots motståndet framhärdar ärkebiskopen i sin övertygelse att världen behöver teologi. ”Alla viktiga frågor har en hemvist i kyrkan”, skriver hon. Tron på Gud, kärleken och gemenskapen ”leder till moralisk-etiska ståndpunkter som har uppenbara kulturella och politiska implikationer”.

Författaren är mycket skicklig i att tänka och resonera. De analytiska delarna av boken är övertygande. Ändå är det först i sina predikningar som hon lyckas förmedla det riktiga hoppet och modet. Just detta faktum är faktiskt det mest hoppingivande av allt med hennes bok: Den visar på förkunnelsens kraft, gudsgnistan en präst kan förmedla.

Det ligger i sakens natur att det är mer debattören Antje än predikanten som syns i det offentliga rummet. Och på den arenan är det svårt att både hävda en ståndpunkt och verka som sammanhållande kraft i en kyrka där många tycker olika.

Boken är ett försök att göra båda delar. De som efterlyst tydlighet från ärkebiskopen får det här. I frågor som religionsdialog, förföljda kristna, den inomkyrkliga debatten, varför klimatfrågan är andlig och hur hon ser på Jesus som vägen till Gud.

Men det är en tydlighet med förbehåll, vilket författaren motiverar med att kristendomen är naturligt gränsöverskridande. Kristen tro trivs bäst i de kreativa mellanrummen, inte i ett entydigt antingen-eller. Hon skriver: ”Utan mellanrum i tron finns bara två alternativ: total förnekelse eller fullständig tillit, antingen som naivitet eller som fanatism.”

Med den bilden är även hoppet ett mellanrum, mellan det som är och det som väntar på att förverkligas.