Den som bär ett barn blir också buren av barnet

Bilden av den unga Maria som låter gamle Symeon hålla det lilla barnet Jesus i famnen en stund är en vacker bild.

För Symeon var det nog. Nu kunde han dö i frid. Han hade känt igen Frälsaren i barnet. Gud hade uppfyllt sitt löfte. Gudsmötet hade skett. Det började så litet och obetydligt, som ett korn i en åker, ej mer.

Jag tänker på två texter av läroverksadjunkten Bengt E Nyström, dels hans psalm 183 Som sådden förnimmer och dels bönen 125 i En liten bönbok, Korn i din åker. Jag vet att psalmen kom till en trettondagshelg på Sigtunastiftelsen 1936. Den ena inspirationskällan var en diktarkonferens på Stiftelsen om diktens frihet, den andra var en berättelse han hört som gav inspirationen till raden ”den bördas tyngd som gör ryggen rak”. Berättelsen handlade om en snöstorm i fjällen, en i gruppen blev skadad och kunde inte gå. De enda som inte omkom i stormen var den skadade och den som bar honom på ryggen. De gav varandra den värme som behövdes i den yttersta utsattheten. De överlevde.

Som sådden förnimmer Guds välbehag... En älskad psalm – åtminstone av oss litet äldre – med enkla ord utom just inledningen. Såddens bestämmelse är att växa även om villkoren är kärva. Gud ger förutsättningar för liv och växt även där det ser fattigt och stenigt ut.

Den som är rädd för att bära snärjs lätt in i ensamhetens snårskog och självupptagenhetens mörker och känner sig själv mycket sällan buren och den som vägrar dela med sig blir sällan rik, verkligt rik, på djupet.

När Symeon bar det lilla barnet Jesus i sina armar så säger han att Jesus är ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna. Hedningarna – det är ju vi. Ljuset gällde alla människor, inte bara de omskurna judarna, utan alla. Och nu är vi kallade att bära fram ljus. Gör vi det så bär den uppgiften oss.

Vi kan bära någon annan genom mörker, sjukdom eller främlingskap både genom konkreta handlingar och genom vår förbön. Ibland kan Guds närvaro inte gestaltas på annat sätt än genom närvaro. Guds handlingar är våra handlingar och övergivenheten uppstår när vi inte var där. Inte någon av oss. Inte en enda.

Ingen har någonsin sett Gud. Vi vet inte vem Gud är – eller vad Gud är. Ändå vet vi mycket om Gud. Vi vet mycket om Guds kärlek. Vi vet mycket om vad medmänsklig kärlek är. I Jesus Kristus har Guds kärlek blivit kropp. Inkarnationens under brukar vi teologer säga. Ordet blev människa. Blev Jesus. Blev ett litet barn som en ung kvinna och hennes man bar fram i templet för att tacka. Två fromma och erfarna bedjare kände igen Gud i det lilla barnet, Symeon och den gamla Hanna med profetisk gåva.

Gud är mer än bara ord. Med ord kommer man inte alltid så långt. För de riktigt stora ögonblicken i livet av såväl sorg och smärta som lycka och glädje finns egentligen inga ord. Poesi och musik hjälper men ändå vill det till något mer.

Gud är kärlek. Förkroppsligad kärlek. Nu måste den kärleken få kropp genom oss, bäras av oss. Och det är just så vi själva blir burna, burna av kärlek. Burna av Gud. I detta finns en stor hemlighet. Den kan viskas eller ropas ut över taken men varje enskild människa måste själv erövra hemligheten. Den är inte lättköpt. Den är gratis.

Caroline Krook

biskop emerita