Eftertanke. Jubilate Deo omnis terra... Hylla Gud hela världen! Så börjar den gamla introituspsalmen. Höj jubel! Men varför då? Har vi verkligen något att jubla över i en värld som ter sig alltmer främmande. Jo,vi jublar därför att vår tro visar oss att svek, våld, tortyr, lidande och död inte fått sista ordet. Där – och ingen annanstans – ligger källan till vår lovsång.
Dagen har överskriften ”vägen till livet”. De flesta av oss är väl mest upptagna av att klara av vägen genom livet. Det är lätt att tänka sig livet som en livsvandring, en resa, där vi stannar till vid olika rastställen och stationer.
I stort och smått tvingas vi att ständigt göra val, både enkla vardagliga och stora livsavgörande. Sällan har vi den överblicken så vi förstår vad våra olika vägval innebär. Lärjungarna förstod inte vad Jesus menade när han sa att de kände vägen. De frågade och han svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.
Vad menade han egentligen? Orden är ännu mer en stötesten i dag i vår mångkulturella kontext. Är det bara för döpta kristna som vägen till himmelen ligger öppen?
För många år sedan hörde jag träsnidaren och förkunnaren Eva Spångberg lägga ut detta bibelord. På sin gård i Småland hade hon flera av annan tro som arbetade. Bibelordet kom henne nära. Skulle Gud verkligen stänga porten för dessa nya vänner till henne?
Hon tog fasta på att hennes uppdrag var att förkunna Kristus och hon tänkte inte sätta sig i Guds ställe och bedöma vilka som var välkomna till Guds rike. Jesus talar också om de många rummen i fadershuset. Och Paulus talar om kärlekens väg. Jag låter det betyda att det finns ingen annan väg till Gud än kärlekens väg.
Vandringen genom livet har ett mål, målet är att få vara med/i/hos Gud alltid. För en kristen är vägen
genom livet inte en turistresa utan en pilgrimsvandring. Turisten reser för själva resans skull, pilgrimen färdas för målets skull. Men turisten kan bli en pilgrim när resan får en riktning mot Gud.
Det är mycket som händer under vägen, inte bara motlut och branta krävande uppförsbackar i pinande motvind men också hänförande utsikter, vinden i ryggen och blomsterängar. Vägens teologi handlar om vad som händer med oss på ett inre plan.
Pilgrimstanken vilar i att ingenting är statiskt, ingenting är som det alltid har varit (utom Gud själv). Om vi – eller kyrkan – inte ska gå under måste vi ständigt gå vidare, komma framåt mot målet.
Turisten låter sig förflyttas och iakttar sin omgivning med förtjusning eller fasa. Pilgrimen är beredd att låta sig förvandlas och möter det som sker med deltagande och omsorg.
Episteltexten börjar med orden Jag ger inte upp och evangeliet börjar Känn ingen oro. Jag låter
orden bli som två små, fina välslipade stenar som ligger i min jackficka. Jag kan sticka ner handen i fickan och känna på stenarna. Jag låter stenarna påminna mig om vem jag är och vart jag är på väg. Jag är av Gud och jag är på väg till Gud.
Pilgrimen går långsamt och stannar ofta. Nära marken ser pilgrimen vägrenens blommor och hör tofsvipans ängsliga skrik över fälten – och kanske lärkan. Jubilate. Tack för livet. Livets seger. Livet kommer pilgrimen till mötes som en gåva. Ingen erövrar livet genom sina prestationer. Varje dag, steg för steg, är livet en gåva. Vi är på väg. Hem till någon som längtar efter att ha alla sina barn hos sig.
Caroline Krook
biskop emerita
LÄGG TILL NY KOMMENTAR