Eftertanke. För några år sedan vandrade jag tillsammans med en stor skara människor från den lilla byn Betfage nedför Olivberget och sedan uppför igen mot Lejonporten och Gamla stan i Jerusalem.
De flesta vandrarna var palestinier som bodde på Västbanken och som för en dag beviljats tillstånd att passera gränsposteringarna, eftersom Palmsöndagsvandringen var en religiös manifestation som ofta gav inresetillstånd.
Man bar på banderoller med två budskap. Det ena var avståndet från hembyn till Jerusalem, till exempel 35 kilometer, ett uttryck för det absurda i att avståndet vanligtvis var både orimligt och oändligt. Det andra var längtan efter fred. Tillgång till Jerusalem som fredens stad och förutsättning!
Bland de vajande palmkvistarna och de trippande åsnorna var det lätt att försjunka i tankar på hur det var för tvåtusen år sedan. Folket hade då också kommit från byarna som pilgrimer på väg till den heliga staden, den gången ockuperad av romarna.
Man bar på drömmen om fred bortom gränsdragningar och fiendebilder. Drömmen handlade om rättvisan, som är fredens grundelement. Och åsnans trippande som gestaltade en fred av annat slag! Mannen på åsnan som en fredsfurste, där makt inte byggde på hästar, den tidens stridsvagnar, utan på den ödmjukhet och fridsamhet som en åsneritt ger uttryck för. Och förebilden fanns i de gamla heliga texterna: så skulle han komma och inta sin stad, Jerusalem, fredsstaden.
Att kejsaren i Rom skulle rida på en åsna, eller ens hans lokala representant i Jerusalem, Pontius Pilatus, var bortom all möjlig föreställningsförmåga. Men här fanns motbilden, motkraften och protesten.
Hosianna-ropen ackompanjerade åsnans trippande. De var bönerop om räddning som blivit jubelrop inför målet i sikte. Man kan jubla på trots för att hålla liv i en dröm om fred. Då behåller jubelropet det ursprungliga ropet på hjälp som en inre kärna.
Vi behöver hjälp för att nå våra drömmars mål. Men här finns han mitt ibland oss och därför firar vi redan nu, i förskott, som på trots mot alla motkrafter som vill tvinga in oss i våldets strukturer och mentala mönster.
Det var pilgrimer som ropade hosianna, uppbrottsbenägna människor som förstår att nuet inte är fastlåst utan öppet, att själva rörelsen mot en möjlig framtid är framtidens byggstenar, fredens fötter. De som var bofasta i nuets muromgärdade falska trygghet kände varje rörelse som ett hot. Korsfäst honom! Fred ger korset: Halleluja! (Psalm 332:4) Den som förskansar sig bakom den befästa och beväpnade ”fredens” pansar uthärdar inte att drömmen om ett annat slags fred blir synliggjord. Bättre att förneka, utplåna, osynliggöra.
Palmsöndagens rubrik är Vägen till korset. Det betyder också Vägen till fred. Fred ger korset! Korset ger fred! Endast sårbarhet bygger hållbar fred. Delad sårbarhet är delad säkerhet, medmänsklig och mellanmänsklig trygghet och säkerhet. Fridsamma människor, människor med fred på insidan, bygger fred. Det är därför korset ger fred. ”Han är vår fred” skriver Efesierbrevets författare, ”han som gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.”
”Det brustna blev helt i hans kärlek till oss/på Golgata kors” när han, Jesus, ”älskade världen tillbaka till Gud” (Psalm 62:2).
K G Hammar
ärkebiskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR