Eftertanke. Det var något med blicken. Den var fäst på Jesus på ett jämlikt vis. Den var full av självkänsla på ett positivt sätt, den visade på en som visste sitt människovärde.
Jag var förundrad över hur en sådan blick gick att framställa på en ikon som oftast återger schabloner. Men den här blicken var djupt personlig, den tillhörde inte en människa eller kvinna i allmänhet utan just den här kvinnan.
Det var på våren 2011. Vi var tre pilgrimer som på vår vandring från Nasaret mot Jerusalem hade hunnit till Nablus, den största staden på den ockuperade Västbanken. Utanför staden finns en nybyggd stor kyrka över Jakobs källa eller Sykars brunn, som det talas om i Johannesevangeliets fjärde kapitel, söndagens evangelieläsning.
Nere i kryptan där källan porlar bor en munk. Det är han som målar ikonerna som alla handlar om den samariska kvinnan som evangeliet berättar om. Han har sett något hos henne som binder honom till platsen. Det verkar nästan som en förälskelse. Det han sett och som återspeglas i kvinnans blick på Jesus är något annat än de flesta bibelutläggare som jag stött på sett. I dessa kommentarer är kvinnan ofta bärare av ett tvivelaktigt rykte. Hon har haft många män och hon vågar inte gå till brunnen med andra kvinnor i staden utan hon smyger sig ut mitt på dagen i middagshettan och hoppas att ingen ska se henne. Munkens kvinna är inte sån. Han har sett hennes självkänsla och självrespekt. Och lyckats fånga den i blicken.
I ikonens bakgrund finns de förvånade lärjungarna (som skulle varit nästa söndags evangelieläsning om inte Septuagesima kommit så tidigt i år!). De förvånades över att han talade med en kvinna, som dessutom tillhörde ett föraktat folk. Men som ikonen återger samtalet så är det snarare just samtalets karaktär av jämlik dialog som förvånade lärjungarna.
Både Jesus och kvinnan ser varandra i ögonen. Båda har högerhanden uppe i samtalsställning. Och det förvånande för oss borde vara att detta är det enda längre samtalet med centralt teologiskt innehåll som förekommer i samtliga fyra evangelier. Och det förs mellan Jesus och en kvinna med ifrågasatt etnisk bakgrund. Och det är nedtecknat mot slutet av första århundradet när kvinnornas plats i kyrkan redan tryckts tillbaka.
Kanske var det därför vi traditionellt måste läsa in hennes underläge på flera plan. Munken vid källan utanför Nablus hade mött en annan kvinna, en jämlik kvinna. Jesus blir ju inte större för att vi gör oss små, eller låter några bära rollen av att vara särskilt små och särskilt i behov av Jesu upprättelse.
Om vi läser evangelieskildringen med en tolkningshorisont som är präglad av den blick som finns på ikonen från Sykars brunn, så kan vi förundras över de stora teologiska teman som avhandlas i samtalet. Det handlar om var Guds uppenbarelse sker och hur Gud ska tillbedjas. Det handlar om yttre och inre törst, törsten efter livsmening och var livskällorna är belägna. Det handlar om Gud som Anden och Jesus som Messias/Kristus. Och det handlar – kanske – också om en kvinna som inte låter sig bli definierad genom sin man.
Och – på tal om självkänsla! Kan något större sägas om en människa, kvinna eller man, än att det kan uppstå en livets källa inom var och en av oss. En källa med ett flöde som ger evigt liv! Mötet med Jesus blir ett möte som förvandlar
inifrån.
KG Hammar
ärkebiskop emeritus
LÄGG TILL NY KOMMENTAR