Tacksamheten ger oss skäl att hoppas på morgondagen

”Nu ska vi gå hem. Tacka tant Kerstin för kalaset!” Jag minns hur man fick lära sig att tacka på uppmaning och hur besvärande det kunde kännas. Nej, jag var inte otacksam. Det var bara märkligt att det måste göras på ett visst sätt. Vi var ju så glada och hade haft så roligt. De vuxna var med och lekte, de serverade och skojade. Att bli tillsagd att tacka bröt magin.

Det finns mycket att lära av barnet inom sig. Tacksamheten är invävd i vänskap och glada överraskningar. Den bor i tryggheten, i erfarenheten av andras engagemang och omsorg. Men den behöver också formuleras. Även om jag upplevde uppmaningen att tacka som en distansering, är jag glad att jag lärde mig att det var viktigt att tacka.

Det är ju inte alltid det blir så där bra. Det finns kalas som inte blev som de var tänkta och barnen är besvikna. Så är det i livet. Men ändå finns det anledning att tacka. Som medföräldrar har vi hjälpts åt att återställa ordningen, trösta och lugna, återvända till glädjen och sätta på musiken som alla gillar innan vi upplöser kalaset. När vi tackar vid dörren är det inte för prestation eller perfektion, utan för skratt som inte släcks av att tårar fälls och vänskap som består genom oenighet. Vi tackar för bekantskap som inte kommer att utvecklas till något djupare, men som ändå är en samhörighet som ger hemkänsla.

Vi tackar inte bara för det som är påtagligt, utan också för det som vi hoppas på. När vi tackar blir det en del av vår verklighet. Distansen till det som är omedelbart framför ögonen behövs för att vi ska se det verkligt viktiga.

Tacksägelsedagens texter handlar om sådant som ligger bortom det fattbara. Profeten Jeremia talar till Israels folk under en av de svåraste perioderna de upplever. Han tröstar med att Gud älskar dem med evig kärlek. Han säger att de ska få blomstra igen. Uppenbarelsens märkliga varelser med ögon både inåt och utåt befinner sig i en tillvaro bortom den jordiska, men de tackar för att Gud skapade den värld som gått under. Och Matteus berättar om hur lama går och blinda ser, och vi hör orden, men kan inte sluta tänka på krigets lemlästade människor och på dem som förblindas av sitt hat.

Men det är ju detta som vi hoppas på! Att de ödelagda platserna ska blomstra igen, att Gud aldrig överger vår värld och att det finns läkedom och helande. Visst är det lättare att tacka för de roliga kalasen, men det är viktigare att kunna tacka Gud utan att stänga ögonen för hur tillvaron faktiskt ser ut. När vi stannar upp och tackar Gud förändras bilden. Vi kan se hoppfulla tecken på Guds omsorg och kärlek, att Kristus är närvarande i människor som hjälper och förhandlar. Världen blir ljusare.

Tacksamheten kan ge oss kraft och motverka uppgivenhet. Den hjälper oss att hitta varandra, så att vi kan hjälpas åt att återställa ordning, laga det som är trasigt på insidan och utsidan eller bara finnas nära varandra.

Tacksamheten vilar i det outsagda och gör oss medvetna om det. Den hittar till glädjens källor och ger oss skäl att hoppas på morgondagen. Tacksägelsedagens bön är ”Gud, hjälp oss att i tro se dina underbara gärningar”. Tron kan ge oss det livsmod som bär både oss själva och dem vi möter. Tacksamhet varken bryter eller skapar magi. Den öppnar oss för Jesus som vill oss väl, som har lovat att gå med oss och som kallar oss att vara ljus i världen.