Eftertanke. Det finns en kvinna till, på Marie bebådelsedag. Hon kliver fram till mig och säger; jag skulle vilja säga något om mellanrummen. Om det som inte finns, men ändå är. Det är Elisabet.
Hon som sades vara ofruktsam. Hon som är till åren kommen. Hon vars livmoder funnits i alla år men aldrig fyllts. Hon som hade beredskap för så mycket liv, men aldrig blivit i anspråk tagen. Inte på det sättet.
Det tomma rummet i hennes inre fylldes av annat, av godhet, tror jag, av gudsnärvaro och livserfarenhet. Och det var liv. Visst hade Elisabet en livmoder fylld med liv!
Om mellanrummen vill hon tala, om tiden mellan nu och sedan. Om det som ingen visste något om. Dagarna då Maria var på väg bort, bort från Nasaret, bort från hemmet, ut till bergen längst bort.
Uppskakande händelser som är ohanterliga driver henne. Kaos kanske, osäkerhet helt visst. En förväntan som ännu inte borrat sig in i livmoderväggens slemhinna. Liksom det befruktade äg-
get lämnar sin plats högt uppe i äggledaren och förs nedåt livmodern under 4–5 dagar, innan det fäster, så vandrar Maria ner, från Nasaret i Galileen, ner till Juda bergsbygd i söder. De tar liksom sällskap, hon och det som ännu inte finns, men ändå är.
Och så möts de två kvinnorna. Båda bär liv inom sig, det syns på Elisabet men inte på Maria. Men djup ropar till djup, rum ropar till rum, hopp söker ett svar, och barnet, som ännu inte är men som ska bli, i en framtid, ropar till barnet, som ännu inte är men som ska bli, i samma framtid. När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.
Om mellanrum vet Elisabet mycket. Mellantider, mellan menstruationer först, mellan maken Sakarias tjänstgöringsperioder i tempeltjänsten, sedan. Vad ska man göra i mellanrummens tid? När inget verkar ske, när livet singlar ner som vissna löv mot marken, vad ska man göra? Vad kan man annat än vänta och hoppas? Men hur länge, huru länge, O Herre skall du förgäta mig?
Om livet trots det livlösa, om hoppet trots det hopplösa, tror jag jungfru Marie bebådelsedag får handla. Om att det finns något även i det som synes tomt och ofruktsamt. Det går inte att se, det går inte att veta, det går rakt inte att bevisa, men det går att tro. Inte bara hoppas, utan tro att det är så, att liv finns i livlöshetens mellanrum.
Men så snart vi delar upp det i ett då och nu, i ofruktsamhet då men liv nu, i ensamhet då men gemenskap nu, i skam då men härlighet nu – då förstör vi berättelsen. Och vi är inte längre ärliga mot oss själva och de livserfarenheter vi gör. Dubbelheten måste fasthållas, så som våra egna livs dubbelhet och kluvenhet gör oss till dem vi är. För att sanningen ska få finnas och erfarenheterna vi bär på av ensamhet, utsatthet, skam, för att de inte ska gömmas undan och förnekas, så måste de få finnas – tillsammans med sin motsats. Det är deras olika stämmor som är vårt livs lovsång.
Livet som gror där i det fördolda, miraklet som är på väg – tro det. Det finns en framtid som någon gång, helt oväntat, sparkar till i oss av fröjd, som en glimt av den framtid vi hoppas. Det drar dig inte ut ur mellanrummet, men fyller det med gudsnärvaro och hopp.
När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.
Gunilla Renöfält
präst och lärare i homiletik
LÄGG TILL NY KOMMENTAR