En katekes för gemensam vila och växt bland tistlar

Anders Kristoffersson kyrkvärd i Ålidhems församling, Umeå, teol.kand. och fil.dr i nationalekonomi

Katekes. Ärkebiskop Antje varnar för den religiösa analfabetismen. Det ska tas på allvar. Kunskapen är stor, liksom okunskapen. Hur ser då katekesen för denna postsekulära människa ut?

Ärkebiskop Antje har uppmanat oss alla att med henne dela tankar kring lärandet i vår kyrka ( Kyrkans Tidning 40/17 ). Här skisserar jag en möjlig ram för en samtida katekes. Mycket i den kan problematiseras men det får andra göra.

Peder Thalén bejakar i en spännande artikel ordreligionens upphörande (Kyrkans Tidning 47/2017). Medlemmar som tvingats in i en andlig exil av våra ordtyngda gudstjänstformer skulle då återvända. Jag är dock naiv nog att tro att ord i mer eller mindre katekesliknande form krävs för den kristna trons fortsatta tradering.

Men Luthers lilla katekes skrevs för en annan tid och för en del står den med Luther samtida Ignatius av Loyola för en mer ”dialogisk” modell. Oavsett pedagogik är tydligt (sam)tal om tron viktigt bland alla oss i det allmänna prästadömet, med präster och pedagoger som mentorer.

Vi har ett postsekulärt läge med öppenhet för andlighet men främlingskap för tradition. Många lever också klämda mellan modernitetens ideal om oberoende och den sårbarhet som följer av brist på gemenskaper.

Teologen Dietrich Bonhoeffer skrev i sitt fängelsebrev av 30 april 1944: ”Jag skulle vilja tala om Gud inte vid livets gränser utan i dess mitt, inte i svaghet utan i styrka och, därför, inte vid människans lidande och död utan vid hennes styrka och blomstring.” ”Livspusslets” människor, de mellan 25 och 55 år, saknas i stort i våra församlingars liv. Och kyrkan är inte bara ett försäkringsbolag för stor glädje och för stor sorg. Tron ska alltid bära, inte bara vid livets gränser.

Den myndiga människan ska bejakas. Samtidigt ska det som ärkebiskop Antje varnar för, den religiösa analfabetismen, tas på allvar. Kunskapen är stor, liksom okunskapen. Hur ser då katekesen för denna postsekulära människa ut?

Det centrala temat bör vara livets skiften mellan vila och växt. I gemenskap, men bland tistlar.

Vilan är grundläggande. Tre Paulusord illustrerar. I det första beskrivs den för atenarna okände guden som den i vilken vi lever, rör oss och är till (Apostlagärningarna 17:28). Gud omsluter hela skapelsen, en teocentrisk gudsbild till skillnad från de människocentrerade. Vi människor är centrala som hens avbilder men inte de enda skyddsvärda i skapelsen.

I ett andra Paulusord beskrivs vi som rättfärdiggjorda genom tron (Romarbrevet 1:17). Denna tro har en dubbel karaktär och handlar inte bara om vår tro utan också om Guds tilltro till oss: Vi inbjuds att bejaka Guds gåva genom den kärlek Jesus Kristus visar oss.

I ett tredje Paulusord beskrivs effekterna av försoningens gåva (Romarbrevet 6:11). Vi skyddas från synden och kan leva för Gud. Men vi som vilar i denne Gud är ändå ständigt rättfärdiga och syndare.

Efter vilan växten. Tro och liv är tålamodsprövande hantverk, en motpol till marknadens korta möten och behovstillfredsställelser. Och även om vi duger och möter förlåtelse har vi ansvar för vår egen växt. Trons liv har också liknats vid en växling mellan mjölk och fast föda, mellan omogenhet och mogenhet (Hebréerbrevet 5:12-14).

Men växt och ansvar gäller också de andra. Jesaja talar om rätt fasta som lossandet av orättfärdiga bojor och delandet av bröd (Jesaja 58:6-7). Och Jesus själv säger att världslig rikedom är ett hinder för att vinna Guds rike (Markusevangeliet 10:17-31). Vi är fria och tjänande.

Vila och växt är alltså centrala. Men vi lever i en ofullkomlig värld. I liknelsen om sådden (Markusevangeliet 4: 3-9, 13-20) talar Jesus om den goda jordens människor, de som tar emot ordet så att det ger mångfaldig avkastning. Men han beskriver också de som lever bland tistlarna, de med världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär. Tistlarna är en erfarenhet för oss att löpande hantera.

Till sist, vilan och växten bland tillvarons tistlar behöver gemenskaper, kristna och andra. Och vi som kyrka är en stödjande gemenskap, ett Guds hus med frimodighet och stolthet, så länge hoppet bär (Hebréerbrevet 3:6). En katekes lyfter särskilt fram det kristna hoppet, det paradoxala som redan hänt men ännu inte fullbordats. Mot vår dubbelhet av att vara rättfärdiga och syndiga svarar tillvarons dubbelhet av befrielse och ofullkomlighet.

Nu är kanske ändå allt tal om katekes utopiskt i ett fragmenterat samhälle och i en kyrka med skilda traditioner. Men i så fall en insikt att bearbeta.

För övrigt anser jag fortfarande att stärkta kunskaper i teologiska kärnämnen är viktiga för våra blivande präster och för lärandet i kyrkan. Mina frågor (senast i Kyrkans Tidning Debatt 4 oktober 2017) väntar på svar.

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Anders Kristoffersson, kyrkvärd i Ålidhems församling, Umeå, teol.kand. och fil.dr i nationalekonomi

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.