Domare och spelare i samma match?

Svenska kyrkan är en unik institution. Den är inte bara ett trossamfund, utan också en demokratisk folkrörelse där medlemmar får vara med och välja sina företrädare. Men det förtroendet kräver varsamhet. Därför väcker det oro när partiernas egna valberedningar inför kyrkovalet börjar nominera sig själva till de högsta platserna på listorna.

Valberedningens roll är central i varje demokratisk organisation. Den ska lyssna till medlemmarna, väga erfarenhet mot förnyelse och föreslå kandidater som representerar bredden inom rörelsen. Den ska stå fri, opartisk och förtroendeskapande. När de som leder valberedningen istället placerar sina egna namn högst upp på listorna, sker något allvarligt: rollen som tjänare för rörelsen byts mot rollen som strateg för det egna inflytandet.

Det är en tydlig intressekonflikt. En valberedning som nominerar sig själv riskerar att blanda ihop uppdraget att bygga förtroende med viljan att säkra makt. Man blir både domare och spelare i samma match. Det urholkar tilltron till de interna processerna och väcker frågan: representerar listorna verkligen medlemmarna – eller de redan invigda?

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv är detta ett uttryck för maktkoncentration. När samma personer styr nomineringar, beslutsfattande och senare rekrytering till poster, blir den demokratiska återväxten svagare. Nya röster får svårare att komma fram, representationen snävas in och den interna kulturen riskerar att bli sluten.

Svenska kyrkan behöver partier som vågar leva som de lär. När socialdemokrater, centerpartister, miljöpartister och andra verkar inom kyrkans demokrati ska de vara förebilder för öppenhet och ansvar – inte spegla de sämsta sidorna av partipolitiken. Kyrkovalet ska präglas av tillit och engagemang, inte av intern taktik eller positionering.

Om kyrkans demokrati ska förbli levande krävs att partiernas valberedningar återvänder till sitt egentliga uppdrag: att tjäna helheten. Den som vill kandidera bör inte samtidigt vara den som fördelar platserna. Det borde vara en självklar princip för alla som värnar folkrörelsedemokratin.

Kyrkan talar ofta om delaktighet, rättvisa och ansvar. Men trovärdighet handlar om mer än ord. Den måste synas i handling – också i hur vi organiserar vår egen makt. För i grunden handlar detta inte bara om politik, utan om förvaltarskap. Det är ett ansvar att förvalta förtroendet från medlemmarna, att bygga tillit snarare än att bevaka positioner.

Ledarskap i kyrkan är inte ett privilegium, utan en kallelse att tjäna. Valberedningarna, oavsett parti, behöver därför se sitt uppdrag som en del av den kallelsen – att lyfta andra, öppna dörrar och bygga framtidens kyrka på gemenskapens grund. Först då kan kyrkovalet på riktigt spegla den öppna, demokratiska och trovärdiga folkkyrka som Svenska kyrkan är tänkt att vara.

Mikael Bertilsson, statsvetarstudent och samhällsdebattör