När asylsökande utvisas ur Sverige idag är det bara en del av ett stort maskineri. Detta maskineri heter Schengenavtalet. Det så hett omdebatterade Reva utgår från Rikspolisstyrelsens föreskrifter för ”inre utlänningskontroll” (RPSFS 2011:4), som bland annat slår fast: ”För att upprätthålla den fria rörligheten för personer inom Schengenområdet är det viktigt att utlänningskontroll sker i hela landet.

Reva-projektet är därmed en del av den mur som hålls runt den europeiska fästningen. Stiftsdiakonen Lena Strömberg Larsson i Lund är inte den ende som har svårt att se detta samband. Då hjälper inte hur väl man vill eller hur mycket gott arbete i församlingarna man kan peka på. Därför tycks hon inte heller förstå hur det låter när hon citeras i DN av Kristian Lundberg (24/2):

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.” (Stockholms Stadsmissions rapport Hemlös 2012, s. 29).

Detta är vad Lena Strömberg-Larsson sagt. Men när polisen trappar upp jakten på de papperslösa och redan är rädda för att åka offentliga transporter – då räcker det med en misstanke. Själva misstanken om att Svenska kyrkan på något sätt samverkar med Gränspolisen och hellre vill hjälpa människor tillbaka gör det – tyvärr – omöjligt för människor som gömmer sig att uppfatta församlingarna som ”frizoner”.

Än värre blir det när Lundberg i samma artikel kan citera ur ett protokoll från ett samtal med Gränspolisen, Svenska kyrkan och Rädda barnen. Polisen beskriver där återvändanderesor som charterresor, och säger att oron hos dem som avvisas bara gäller ”ekonomiska bekymmer som att de inte har ett hem eller ett arbete”, att barn på permission under psykiatrisk behandling på BUP är friska nog att utvisas, med mera.

Det går av protokollet inte att utläsa några protester från Svenska kyrkans håll. I sitt svar till mig (Kyrkans Tidning webb 7/3) talar Lena Strömberg Larsson om dessa möten med polisen som ”samtal om etik och gränsdragningar”. När Strömberg Larsson tillsammans med Kristina Hellqvist svarade Kristian Lundberg på Dagens Seglora (28/2) talas det återigen om samtal – med polisen och inom Svenska kyrkan. Man får intrycket av ett ständigt pågående sammanträde. Är det så konstigt om det uppfattas som att kyrkan gett bort sin själ?

Jag skäms över den tjänstemannamässiga tonen. Över kyrkans påtagliga nöjdhet med sina egna insatser. Det mjuka monstret Bryssel -- för att låna Hans Magnus Enzenbergers uttryck -- förgör människor med sina Schengenavtal, polisföreskrifter och Reva-projekt. Det är hög tid för Svenska kyrkan att ta lite verkliga risker.

Mikael Löwegren