Israel och Svenska kyrkan

I vems namn talar Svenska kyrkan?

Det judiska arvet. Svenska kyrkans relationer i förhållande till Israel och det judiska borde stämma till eftertanke, skriver Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman.

Samtidigt som jag nås av uppgifter om hur Svenska kyrkans internationella avdelning kontaktat svenska riksdagspartier för att förmå dem att ta ensidig ställning mot Israel, fortsätter kyrkans agerande i förhållande också till sitt eget judiska arv att förvåna och oroa.

Senast är det Svenska Vitterhetsakademin som i ett exceptionellt skarpt utlåtande finner sig nödsakad att påpeka att utrensningen av hebraismer som exempelvis ”Herren Gud Sebaot” i det nya förlaget till kyrkohandbok är djupt oroande och ”skulle kunna öppna för en antisemitisk tendens eller tolkning”. Svenska kyrkans motiveringar, påpekar Vitterhetsakademin, ”ändrar inte det faktum att man i Nazityskland av antisemitiska skäl försökte rensa ut uttryck som just ’Herren Gud Sebaot’, för att dölja alla obekväma spår av kyrkans judiska arv.”

Företrädare för vilken institution som helst hade rodnat inför sådan kritik men Svenska kyrkan arbetar oförtrutet vidare. Dessutom uppmuntras prästkandidater i exempelvis Stockholms stift att i praktiken välja bort studiet av hebreiska. Valet försvåras så mycket att det helt enkelt inte blir ett realistiskt alternativ för de flesta prästkandidater. Resultatet blir naturligtvis ytterligare försvagade insikter i det judiska och att ännu färre präster i original kommer att kunna umgås med den judeo-kristna traditionens gemensamma källor.

I stället väljer Teologiska institutionen i Uppsala, där präster utbildas, att satsa på kurser i palestinsk befrielseteologi med en oerhört politiserad kursplan. Att ersättningsteologin – den teologi som söker att förneka och minimera bandet mellan både judiska folket och dess historiska hemland i Israel, samt mellan kyrka och judendom – på detta sätt ges utrymme, är  minst sagt anmärkningsvärt. Detta sker vid just den teologiska fakultet som under Ahmed Rami-affären – det gällde här den mest omfattande antisemitiska hetsen i efterkrigstidens Europa – var ett centrum för antisemitiska konspirationsteorier, vilka sedermera ventilerades i offentligheten i omfattande utredningar.

Det är inte för inte som Svenska kyrkan i praktiken är drivande bakom spridningen av ersättningsteologins portaldokument i vår tid, det så kallade ”Kairos-dokumentet”. Man kan i anslutning härtill dra sig till minnes exempelvis kyrkans julkampanj härom året, ”Christmas alert” med ett bildspråk så antijudiskt färgat att man sedermera tagit ner denna text från alla sociala media i förhoppningen att den skulle falla i glömska.

Svenska teologiska institutet i Jerusalem – grundat för att bli en plattform för dialogen med kyrkans ursprung i det judiska – har sedan många år blivit alltmer politiserat. Tanken under förra året på att förändra institutets själva mandat och ta bort den speciella betoningen på dialogen med det judiska handlade således bara om att formalisera en sedan många år existerande verklighet.

Man kan notera hur förre ärkebiskopen Wejryd knappt hann frånträda sitt ämbete förrän han begav sig till Gaza för att möta Hamas-ledaren Ismail Haniyeh. Med andra ord, Sveriges förre ärkebiskop har uppenbarligen inga problem med att möta ledaren för en organisation som är terroristklassad i hela Europa inklusive Sverige och som uppmanar till mord på israeler och judar i hela världen. Inte heller företrädaren KG Hammar såg några problem med att ställa in sitt deltagande i Förintelsens minnesdag med hänvisning till kriget i Gaza – hur nu dessa båda hörde ihop.

Kyrkor i världen ser vanligen som sin uppgift att överbrygga klyftan mellan parterna i olika konflikter. Med sitt närmast tvångsmässiga kampanjande mot Israel i alla sammanhang underblåser Svenska kyrkan endast en redan alltför infekterad konflikt och för parterna längre från varandra. Allt detta samtidigt som exempelvis Mellanösterns minoritetsbefolkningar, fastän de står på utplåningens rand, samstämmigt vittnar om ett närmast totalt ointresse från Svenska kyrkans sida.

Mönstret i fråga om Svenska kyrkans relationer i förhållande till Israel och det judiska borde stämma till eftertanke och har mött ökande intern kritik. Nu vill Svenska kyrkan begränsa de förtroendevaldas och anställdas möjligheter att uttala sig i sociala media. I egna ögon förblir man dock tydligen en demokratisk mönsterinstitution – som aldrig tvekar att angripa Mellanösterns enda demokrati.

Svenska kyrkan talar i miljoner medlemmars namn men vilka företräder den egentligen med sin extremt politiserade agenda?

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Mer inom samma ämne
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan