Skäms ni för missionsbefallningen?
Röster har nämligen börjat höras från kyrkligt håll – domprosten i Visby och den flitiga tankesmedjan Seglora smedja i Stockholm (Sofia församling), som för övrigt ska få en stiftskollekt under våren – om att ”problematisera” befallningen. Detta är naturligtvis allvarligt, särskilt som det nu är mer angeläget än någonsin att kyrkan synliggörs, aktivt och (fri)modigt höjer sin röst i det sekulariserade samhället och inte ängsligt hukar av rädsla för de politiska vindar som för tillfället råder. En rädd kyrka vinner ingen respekt, på samma sätt som rädda pojkar inte får kyssa några flickor.
Skäms månne de, som vill omtolka och tona ned missionsbefallningen och dess uppdrag för budskapet om fred, frihet, försoning och förlåtelse som är kristendomens?
Så här svarar ovannämnda smedja genom Ewa Lindqvist Hotz, Helle Klein (Aftonbladets tidigare politiske redaktör, nu präst och för närvarande krönikör i KT) samt Mattias Irving på frågan om den vill göra ”alla folk till lärjungar”:
”Missionsbefallningen har historiskt alltför ofta använts som en uppmaning att ta till verbalt eller fysiskt våld för sin tro eller att bygga murar mot andra”, varpå konstateras att kyrkan har ”ett problematiskt och totalitärt arv” att göra upp med. Sedan kommer följande drastiska formulering: ”Ingen människa som är vid sina sinnen kan oreflekterat ansluta sig till missionsbefallningen, förstådd på detta vis.” (Segloras blogg 24/11–11)
Visby stifts domprost, Mats Hermansson, tycker att befallningen ”är för många av världens kristna en illustration av västerlandets anspråk att äga rätt tolkning och rätten att pådyvla andra just den tolkningen” och anser att dess text ”växte i betydelse när västerlandet expanderade ut över världen.” (Hermanssons blogg nyårsdagen i år) Han vänder sig emot vår kulturs och den västerländska kyrkans påstådda ”självbild”. Det är desto märkligare att domprosten sätter denna egenkonstruerade tolkning och ursäkt på pränt för att ej ta befallningen på orden, som han strax dessförinnan med all rätt uttryckt sin oro för vår kyrkas reträtt och ständiga minussiffror vad gäller förrättningar, konfirmationer med mera och till och med skrivit en bön (uppmärksammad i KT) för att vända trenden.
De här oroväckande signalerna inifrån kyrkan – att vi ej längre ska ta Jesu befallning på orden och att vi ska be om ursäkt för vår kulturella, demokratiska hemvist samt därigenom tona ned missionen – är naturligtvis långsiktigt förödande för kyrkan och kristendomen både på hemmaplan och internationellt. Det synes som om både smedjan och Hermansson glömt vårt lands grundlagsfästa religionsfrihet och den som råder i det han en smula föraktfullt kallar ”västerlandet”. Ändock vet såväl smedjans trio som domprosten att just mission är en av kyrkans huvuduppgifter. Ändock bekänner de sig helhjärtat till den konfession, som uttrycks i trosbekännelsen, den som förutsätter missionsbefallningen – och omvänt.
Frågan till de apostroferade omtolkarna av befallningen är därför logisk: Vill ni också ”problematisera” Trosbekännelsen?
Skriv utKommentera
Jag håller med Karin Ranieli.
Kyrkans medarbetare verkar ha svårt att förstå bibelns budskap.
Hörde på TV nyligen där en ny prästvigd inte trodde på Gud. Då undrar jag verkligen var vår kyrka är på väg.
Eftersom Bengt Olof Dike startade denna debatt på seglprasmedja.se kan den som vill här ta del av hela vårt svar till Dike: http://seglorasmedja.se/post10384/vill-seglora-smedja-gora-”alla-folk-till-larjungar”/#comments
Här kan du också läsa referat från professor Kajsa Ahlstrand som hon höll på Seglora smedjas konferens Mötet med Den Andre i höstas: http://seglorasmedja.se/post10012/den-andre-vem-ar-det/#more-10012
Man måste väl ändå kunna skilja på "Kristuslärjunge" och "västerlänning" ?!
Jag har de senaste åren många gånger sett Bengt Olof Dike kritisera andra för att de inte följer eller vill följa hans uppfattning av vad missionsbefallningen är respektive vad missionsuppdraget består i. Det skulle vara spännande att se Bengt Olof Dike komma med ett kritiskt prövbart och konstruktivt förslag på hur han menar att hans återkommande frågor bör besvaras. Bengt Olof Dike har lagt mycket tid på att konstatera att han menar att andras uppfattning inte håller: när ska vi få möjlighet att pröva rimligheten i Dikes egen ståndpunkt?
Det är klart att vi måste "problematisera"! Det står i Skriften att ditt "ja" skall vara ja! och ditt "nej" ska vara ett nej. "Vad därutöver är, är av ondo". Men vad menar du med ja eller nej? Det måste väl vara olika för varje tid. Det måste väl "tolkas" in i vår tid???
Om man saknar och inte vill ha tron, så är förstås bibeln alltigenom ett problem.
Men varför "problematisera" för dem som vill läsa, "tolka" och förstå bibelns bud-
skap. Var ock en av oss får ju tänka fritt och likt Luther "lyfta på hatten inför sådant
vi inte förstår". Men varför göra problem för sig själv och för de troende dummer-
jönsarna? Livet (och troslivet) kan ju vara så rikt ändå...
Att problematisera betyder inte att förneka missionsuppdragets allvar, tvivla på vikten av att nå mina medmänniskor med evangelium, att blanda religioner till en "aptitlig mix" eller förneka Jesus som Guds uppenbarelse i tid, rum och nuvarande kontext.
Att problematisera betyder bl.a. nu att en viktig uppgift för kyrkan, församlingen och den enskilde lärjungen är att översätta uppdraget att i ord och handling ge evangelium på ett begripligt språk som kan nå in bakom materialismens och det mänskliga egots sinnrikt byggda barrikader. Varje problematisering som öppnar vägar genom barrikaderna borde uppmuntras istället för som nu så ofta belackas och förkastas som "något som katten släpat in i vår fina kyrka". Visst är det märkligt att vi i en tid av medlemstapp ägnar så mycket tid till att bekämpa varandra när vi alla borde uppmuntra varandra att hålla ut på barrikaderna?
Jag har lite svårt att förstå journalisten Dikes artikel. Missionsbefallningen, gå ut och gör folk(et) till mina lärjungar, betyder att via undervisning och eget föredöme, lära dem att vägen till frälsning går genom att levandegöra sin egen Kristus längst inne. Att bli gudomligt fullkomlig genom att lära sig älska sina fiender. Visst - en rädd kyrka har ingen framtid och inget existensberättigande. Det är bara en älskande kyrka som kan fullfölja missionsbefallningen. Och att dagens kyrka behöver utveckla sin förmåga att fullfölja missionsbefallningen kan knappast någon betvivla? Dikes inlägg andas mer rädsla än kärlek. Tyvärr är han inte den ende ihärdige debattören i den båten. Hur mycket kärlek har du vunnit genom att följa den här debatten? Eller nån annan teologisk debatt? Gulligt snack om kristlig kärlek blir lite ihåligt, "som en skrällande cymbal", när "missionärerna" utstrålar mer rädsla än kärlek. Vi måste börja med oss själva, vi måste stötta varandra i våra tillkortakommanden i att leva ut den fiendekärlek Jesus ålade oss.
Mission är inte längre att hjärntvätta nomader, det är att lyfta kärleken i vår omedelbara närhet.
De flesta vet nog var skon klämmer. Missionsbefallningen är ett hinder för den religionsblandning som svenska kyrkan alltmer öppnar dörrarna för. På samma sätt som Jesus är ett hinder i detta. Hur många av dagens svenska präster/biskopar vill/vågar uttala att Jesus är enda vägen till Gud. Definitivt inte prästerna inom Seglora Smedja. Korset finns fortfarande kvar - men hur länge till?
Sidor
Senaste nytt från TT
> fler nyheter från TT- 17 maj kl 11:20 > Inrikes
- 17 maj kl 11:05 > Utrikes
- 17 maj kl 10:55 > Inrikes
- 17 maj kl 10:40 > Utrikes
- 17 maj kl 10:25 > Inrikes
- 17 maj kl 9:45 > Inrikes
- 17 maj kl 9:45 > Inrikes
- 17 maj kl 9:15 > Utrikes
- 17 maj kl 8:55 > Inrikes
- 17 maj kl 8:05 > Inrikes
Håll dig uppdaterad
Via RSS
Nyhetsdygnet
- 16 maj kl 17:23 > Reportage
- 16 maj kl 14:33 > Inrikes
- 16 maj kl 11:55 > Inrikes
- 16 maj kl 11:44 > Inrikes
- 16 maj kl 11:18 > Inrikes
- 16 maj kl 11:09 > Inrikes
Topplistan
- 10 maj kl 14:38 > Inrikes
- 14 maj kl 14:05 > Inrikes
- 11 maj kl 13:33 > Inrikes
- 14 maj kl 14:34 > Inrikes
- 10 maj kl 17:00 > Kultur
- 14 maj kl 11:34 > Utrikes
