Efter att ha läst det tvåsidiga reportaget om nyandlighet och yoga i Kyrkans Tidning nummer 5/14 förundrades jag över hur många frågor som fanns kvar hos mig efter läsningens slut, frågor om vad dessa övningar egentligen syftade till och stod för.
Min undran är varför jag inte, som teolog och kristen, i detta uppslag gavs möjlighet att dyka djupare in i kunskapen om dessa övningar och deras ursprung och mål. Så att jag också lättare kunde ta ställning till huruvida jag ville bejaka dem i min egen församlingskontext eller ej.
När det kommer till andliga ting är det ju ofta lurigt att se vad som är vad, eller att skilja mellan andar för att tala med nytestamentliga termer. För att rättvist kunna bedöma en viss religiös yttring krävs det ju att jag först ser denna i sin egen kontext, vad den där syftar till och varför. Att inte ta hänsyn till sammanhanget och lyssna in detta vore ungefär som att jag som hindu skulle praktisera lite nattvard då och då, mest för att det kändes bra, utan att alls ta in att detta har med tron på Jesus Kristus att göra, som min och den övriga världens Frälsare.
Och på den här punkten tycks det ju oundvikligen handla om olika kontexter. Där den kristna tron bekänner sig till en Gud som antar kropp och person i Jesus Kristus, för att vi människor genom Honom ska kunna bli alltmer förvandlade till de unika personer vi från början var tänkta och skapade till (innan vi drogs in i syndafallet), är ju
yogans mål det motsatta, att alltmer lösas upp från sin person till att slutligen bli ett i alltet, befrias från återfödelsens (re-inkarnationens) hjul, i vilket ens själ ses vandra kring mellan olika personer och även djur och växter.
Tron på att Jesus har uppstått från de döda och kan kännas igen med samma kropp som innan, utgör, tvärtemot detta tankesätt, grunden för att också vi en dag ska kunna känna igen varandra i himlen, som samma personer vi en gång känt här på jorden. Och det fantastiska med denna radikala tro är ju att vi redan här och nu får vara med om denna förvandling, när vi får stå inför Hans ansikte i tillbedjan och låta Hans Ande strömma över oss och våra kroppar, till läkedom, upprättelse, förvandling och liv. Detta är vad vi har möjlighet att göra inför Hans altare. Sorgligt då att vi där i stället väljer att böja oss och anropa hinduiska gudar med hjälp av stavelser som ”oum”.
Sandra Antonsson
Präst i Barkeryd-Forserums
församling, samt gymnasielärare i religionskunskap
LÄGG TILL NY KOMMENTAR