Det är tid att ta verkligheten på allvar och förstå att antalet medlemmar kommer att fortsätta att minska. Svenska kyrkan måste förändras som ett trossamfund och inte som en fortsatt kommunal organisation anser debattör Håkan Lindström.
I nyhetsflödet från Härnösands stift kommer en efter en kungörelserna om fortsatta sammanslagningar av pastorat. Nej, förlåt, den nya strategin är att kalla det samverkan.
Till de senare nyheterna hör att man söker en särskild utredare för fortsatta ”strukturförändringar”. Man frågar sig vad som är nästa steg? Tre pastorat kanske, Jämtland-Härjedalen, Ångermanland och Medelpad?
Sammanslagningar eller samverkan, man må byta ord men innebörden är densamma, mindre enheter försvinner och ersätts av nya centraliserade organisationer. Jag inser att vi måste arbeta på nya sätt när utmaningar i form av färre medlemmar som betyder mindre intäkter samtidigt som kostnaderna är de samma eller ökar.
Det som måste ifrågasättas är det närmast mantraliknande förhållande som kyrkans ledning har till denna utmaning. Man kunde kalla den för en ekonomistisk inställning eftersom argumenten i huvudsak handlar om ekonomi och effektivitet. Men det finns ett stort problem med denna argumentation, ett problem som förvandlar ett logiskt resonemang utifrån ekonomiska förutsättningar till en programmatisk och från verkligheten frånvänd problemlösning.
Det är nämligen ett faktum att man inte i något sammanhang har visat på vad de tidigare sammanslagningarna betytt för församlingarnas utveckling. Har ekonomin blivit bättre? Vad har hänt med gudstjänstlivet? Vad har hänt med barn och ungdomsverksamhet? Dopfrekvens? Frågorna är många som aldrig besvaras.
Och sist men inte minst: Hur har arbetsmiljön i kyrkan förändrats? Ingen annan seriös organisation fattar beslut utan att ta tillvara de erfarenheter som redan finns.
Om man på allvar vill rusta kyrkan för framtiden finns ett grundläggande problem som på något sätt är som elefanten i rummet nämligen den att Svenska kyrkan har ännu inte tagit steget från den kommunalkyrkliga tiden och in i verkligheten.
Vi lever med en organisation som är i stort oförändrad sedan 1862. Det som hänt är att det teologiska inflytandet över organisationen successivt minskat till förmån för det politiska inflytandet. Biskopens och stiftets roll är ett tydligt exempel, där har inflytandet förminskats och idag äger man i stort ett enda maktmedel som man flitigt använder: indelningen i församlingar och pastorat.
Det som utvecklingen visar är att det är tid att ta verkligheten på allvar och att förstå att antalet medlemmar kommer att fortsätta att minska och att Svenska kyrkan måste förändras som ett trossamfund och inte som en fortsatt kommunal organisation.
Allt måste ta sin utgångspunkt i den lokala församlingen med människor som vill göra evangeliet levande i vår tid. Då kan man lätt tro att jag skulle förorda en mer ”frikyrklig” organisation men just detta att ta sin utgångspunkt i den lokala och geografiska församlingen kräver en tydligare episkopal struktur där biskop och stift är teologiska inspiratörer mer än kamrerer.
Vår kyrka betyder fortfarande väldigt mycket för enskilda människor. Svenska kyrkan gör ett stort arbete som oftast inte skapar så mycket uppmärksamhet och så många rubriker. Vi bär fortfarande ut budskapet om hopp och tro genom Jesus Kristus genom våra ord och våra gärningar. Vi bär i organisationen fortfarande på stora resurser och engagerade medarbetare.
Jag önskar och jag ber att vi tillsammans skall kunna koncentrera oss på hur vi förutsättningslöst, med allt det vi har, skall förvalta vår uppgift att bära ut evangelium till alla människor. Till detta arbete behöver vi teologi snarare än kamerala strateger.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR