I svallvågorna efter den senaste inomkyrkliga stormen, med domkapitelsanmälningar och starka anklagelser mellan olika kyrkliga opinionsorgan, väcks frågan om vad det uppskruvade tonläget gör med vår kyrka.
Debatt skulle vi visserligen snarare behöva mer än mindre av. Jag har själv under de senaste åren varit ganska engagerad i debatt mot nationalistiska och/eller främlingsfientliga tolkningar av Svenska kyrkans identitet.
Med tanke på Svenska kyrkans historia menar jag att det är särskilt viktigt att vi är vaksamma för att inte kyrkan som kristen gemenskap förväxlas med Sverige som nationell gemenskap.
Ändå är det förvånande nog på sista tiden allt oftare de kyrkliga markeringarna mot främlingsfientlighet, som i mina ögon framstått som de mest oroande.

Det senaste exemplet finner jag i Seglora smedjas uttryckssätt. Jag delar Segloras olust inför somliga av de tendenser som de vill bemöta i det som kommit att kallas identitetsdebatten. Här finns en del inslag som ger uttryck för en exkluderande kyrkosyn och som därför enligt mig behöver utmanas av den kristna tanken om en gränsöverskridande gemenskap. Desto sorgligare då att Segloras argumentation gentemot sådant som man inte anser hör hemma i Svenska kyrkan inte framträder som en trovärdig utmaning av en exkluderande kristendomstolkning. Tvärtom riskerar den kyrko-
vision som anas bakom Segloras retorik att förflytta kyrkan ur askan i elden. Från en kyrka av bristfälliga men förlåtna syndare, till en kyrka av rättroende.

Många har påpekat att tonen från Seglora varit väl hård (något som de för övrigt i högsta grad delar med andra parter i debatten). Men jag vill understryka att det som står på spel är något långt större än en etikettsfråga om samtalston. I grunden handlar det om vilken kyrkovision som vi – medvetet eller omedvetet – gör oss till talespersoner för. Den anglikanske teologen och ärkebiskopen Rowan Williams påpekar återkommande att en trovärdig teologi alltid måste kännetecknas av vad han kallar för ”good conversational skills”. Även om uttrycket god konversationskonst låter lite lamt när det översätts till svenska, skall det dock inte förväxlas med något meskyrkligt trevlighetsideal. God konversationskonst kan för Williams både innehålla starka känslor och provokativa inlägg. Vad det däremot inte kan innehålla, är röster som vill stänga ner samtalet, genom att på förhand definiera ut den andre, exempelvis med metoden att förbinda den med det ena eller andra nedsättande åsiktspaketet. Just detta har vi som följt debatten fått många exempel på att Seglora gjort till en återkommande strategi.

Problemet med sådana röster är enligt Williams att de omöjliggör en genuin respons, vilket innebär att de inte heller behöver konfronteras med någon kritik av sig själva. Utgången är nämligen redan avgjord. Vi: de inkluderande, öppna, toleranta. De: de elitistiska, utestängande, främlingsfientliga, eller med andra ord allt det som inte är önskvärt i vår kyrka. Resultatet blir en sorts folkkyrklig version av den gamla tanken om ”den rena församlingen”, en tanke som alltid löper en påtaglig risk för att driva kyrkan i riktning mot självrättfärdighet.

Jag har ingen större anledning att tvivla på att Seglora smedjas företrädare drivs av några andra uppsåt än att vilja vara en röst för vad man anser vara ”den goda kampen”. Så långt är det naturligtvis bra. Att kyrkan vågar försöka identifiera och i varje tid på nytt ta del i den kampen är väsentligt för såväl värld-en som kyrkan. Men en lika viktig fråga i sammanhanget är vilka anspråk vi menar oss ha när vi gör oss till talespersoner för den goda kampen, eftersom den i ett kristet sammanhang rimligtvis sammanfaller med vad vi tror är Guds vilja. Och det allra viktigaste för att en teologisk konversation skall behålla sin integritet är, enligt Williams, just att vi undviker att blanda samman vårt provisoriska perspektiv med Guds.
Den som är alltför säker på att ha Gud på sin sida kan lätt förfalla till att låta ändamålen helga medlen och ha en uppsättning regler för hur man kan behandla andra och en annan uppsättning för hur man själv kräver att bli behandlad.

De upprörda reaktionerna från Seglora smedja när Kyrkans Tidning (rätt eller orätt) sparkade Helle Klein, väcker frågan om inte smedjan är i riskzonen för just en sådan sammanblandning. För när Seglora i det fallet själv fick smaka en knivsudd av den medicin som man i större doser ofta ordinerar sina meningsmotståndare, svarar man med att ytterligare skruva upp tonläget. Denna gång blev det KT:s tur att beskrivas som inskränkt. Bland ”argumenten” för detta använder Seglora omdömen som att KT:s chefredaktör ”slår sig för bröstet”, att han ”basunerar ut” sina åsikter och att det bland de som uttalat uppskattning för Kyrkans Tidnings agerande finns högerextremister. Guilt by association.

Att konflikten tycks vara på väg ut ur strålkastarljuset är väl visserligen välkommet, eftersom diskussionsinläggen mot slutet knappast kan beskrivas som konstruktiva, vare sig från den ena eller andra sidan. Men att lugnet nu lägger sig väcker samtidigt frågan om det problem som jag menar att konflikten visat i blixtbelysning, kommer att få passera utan att adresseras. Det skulle nämligen innebära ett tyst accepterande. Frågor som jag menar borde diskuteras mer är exempelvis hur Segloras metoder passar in i Sofia församlings och Stockholms stifts övergripande vision om vilken kyrka man strävar efter. En annan fråga är hur Segloras retorik rimmar med den goda vision om en levande teologi, med många röster, som vår kyrkosekreterare Cristina Grenholm gett uttryck för i sin senaste bok.

Jag är fortsatt gärna med och tar kamp mot såväl sådana krafter som vill göra Svenska kyrkan till en symbol för såväl svenskhet (vad nu det är), som mot mer renodlat främlingsfientliga strömningar. Men om den kampen skall vara värd att ta, måste den föras med sådana medel att det som återstår efter en konfrontation fortfarande är en kyrka som är värd att kämpa för.