Bedrövligt när kristna pucklar på varandra

Publicerad 2012-01-26

Det sker alldeles för många övertramp när religiösa frågor debatteras på nätet. Vi har mycket att lära av Martin Luther.

Efter prästvigningarna nyligen lades ett klipp ut på Facebook. Det rörde sig om knappt två minuters intervju i Sveriges Television med en nyprästvigd kille. Av någon anledning ställer reportern frågan ”Tror du på Gud?”. Varpå prästen inte svarar koncist utan resonerar kring hur frågan är behäftad med svårigheter beroende på vilken gud man egentligen menar.
Kommentarsfältet fylls raskt. Vissa tycker klippet är trevligt och uppfriskande. Andra har inte ord för hur dålig präst han är och hur uselt det är ställt med Svenska kyrkan. Eller rättare sagt, de har hur många ord som helst.
Detta händer efter ett antal veckor av nedslående noteringar på debattfronten. Det är oerhört lätt att klubba till andra människor på nätet. I ett kommentarsfält kan diskussionen snabbt förvandlas till en åsiktsgemenskap. Ett aggressivt tonläge lockar till sig dem som vill gräla och avskräcker dem som är intresserade av ett riktigt samtal.

Det är tråkigt, inte minst när det är kristna bröder och systrar som utan självcensur visar upp sin trätgirighet till allmän beskådan.
I Luthers lilla katekes uttolkas det åttonde budet ”du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”: Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.
Tillämpat på debatten i dag skulle detta betyda att vi inte behöver tycka lika. Vi kan vara starkt oeniga och ibland inte alls förstå varandra. Men om jag tycker att du tänker fel så har jag inte rätt att tycka att du är fel.
Och ja, detta är svårt. Vi är alla mer eller mindre dåliga på det. Men det är en kristen plikt att försöka.

Efter Håkan Juholts avgång säger flera tongivande socialdemokrater att målet för en ny S-ledare ska vara inte att ena utan att samla partiet. Det hade lika gärna kunnat sägas om Svenska kyrkan.
Hur ska kyrkan hålla ihop om vi inte kan respektera en spännvidd i tro och tanke? Är det en åsiktsgemenskap vi har – eller mer än så – en åsiktsgemenskap där vi dessutom måste uttrycka oss på samma sätt för att platsa?

En ung präst formulerar sig lite fumligt kring sin tro på Gud och blir obarmhärtigt sågad. När det troligaste är att han har en uppriktig tro men inte hittade de rätta orden.
I debatten kring prästen Ulla Karlsson fanns tydliga drag av ”tyda allt till det sämsta”, för att travestera Martin Luther. En ovilja att ta fasta på det i hennes argumentation som var värdefullt att diskutera vidare och en tendens att fokusera på det som var vagt.
När kristna skribenter ifråga-sätter pojkars omskärelse är det mer komplicerat, bland annat därför att det rör andra religioner. Men tonläget i den debatt som följde har varit extremt hård, något som båda sidor fått känna av. Och ett återkommande tema har varit misstron mot meningsmotståndarens motiv och drivkrafter.
Den som sig i leken ger, den får leken tåla. Jo, men det är vi som leker som har ansvaret för att leken är hederlig.

Brita Häll

Större text

Skriv ut

Kommentera

Bästa Brita Häll - det kommer att bli intressant att följa dina ledare framöver - kommer du nu att visa generositet visavi de i Svenska kyrkan som inte accepterar samkönade vigslar som du uppmanar till i din ledare av 26 januari? Hur generös blir du framöver visavi katolska, ortodoxa och evangeliska syskon som ej heller accepterar kvinnliga präster? Som sagt det ska bli spännande att följa dina ledare framöver. . .

av Nils Dardel 26 januari, 10:33

anmäl

I princip är det väl bra med diskussion, även om jag håller med om att somliga kyrkliga debattörer ibland inte riktigt förefaller skilja sak och person åt helt och fullt. Det gör ju debatten något svår att föra, om man inte skiljer dessa två begrepp från varandra. Du blir liksom inte sämre människa, bara för att du tycker annorlunda än vad jag gör.

En rimlig utgångspunkt - som alltid - är ju dock att fokusera sina tankar på att Svenska kyrkan rimligen bör skapa nytta för sina betalande (!) medlemmar. Det handlar säkert inte om några revolutioner jämfört med verksamheten idag. Skillnaden består dock i att vi skulle slippa se företeelser som Sälen-grälen och de bananrepublikliknande händelserna i Skanör-Falsterbo. Sådant skulle aldrig hända om man fokuserar på att medlemmarna (måhända kollektivt) får någon slags valuta för sin medlemsavgift. Bråk är väl ingen som vill betala för, eller...?

av magnus 26 januari, 13:46

anmäl

Det finns många olika orsaker till att människor blir bittra. Traumatiska livsupplevelser, ohälsa av olika slag, utanförskap. Bl.a.
När hätska kommentarer bemöter oss, får vi stilla oss och fråga oss; mår den här människan bra? Förmågan att ta ansvar för att leken är hederlig kanske helt enkelt inte finns där.
Även de mest intoleranta måste besvaras tolerant och respektfullt. Samtidigt som åsikter som känns främmande ur kristet perspektiv måste bemötas. Om sökande människor trevar sig in på KT´s debattforum får inte hätska och kärlekslösa eruptioner stå ensamma. Många trådar klipps av inlägg som är så hatiskt offside att ingen orkar kommentera. Kan du skrapa ihop lite kärlek till ett respektfullt genmäle så gör det! (Ibland går det lite för fort, det medges...)

av Sten Nordlund 26 januari, 20:16

anmäl

Det är lätt att tillrättavisa andra och betrakta sig själv såsom den vidsynta och
förstående parten - särskilt om man alltid har tillgång till "sista ordet".
Den som är "up to date" och försvarar den senaste trenden i nästan vilken å-
siktsfråga det gäller, kan enkelt framstå som den mest "upplyste" och medvet-
ne debattören. I kristna sammanhang måste man dock alltid komma ihåg, att
man kan ha olika mänskliga åsikter, men ständigt räkna med att det finns nå-
got "gudomligt rätt", som vi alltid bör söka. Den kristna debatten skulle må bra,
om detta sökande vore det viktigaste...

av Sven Andersson 26 januari, 22:06

anmäl

En viktig tanke är hur långt toleransen sträcker sig. Ska vi tolerera de som vägrar tolerera oss? Ska vi inkludera de som vill exkludera?

Men även om vi kan ha olika åsikter oss kristna emellan så låt oss diskutera högt och fritt om SAK - men behåll respekten för PERSON.

Det innebär att vi kan säga nej till vissa yttringar utan att för den skull uttrycka oss nedsättande om personerna.

av P-A Rudberg 26 januari, 23:03

anmäl

Håller med om att den nyprästvigde nog (fast bara nog) tror på Gud, fast ifrågasatte den frågandes gudsbild. Däremot fanns det i debatten kring Ulla Karlsson ingen tendens att fokusera på det som var vagt: hon var ju så förbluffande tydlig i sin kritik av kyrkans själva kärnlära, t.o.m. av Britt G Hallqvists oförargliga "Han gick den svåra vägen / för alla och för oss!" Vad i hennes argumentation som var värdefullt att diskutera vidare vet jag inte; det var ju själva hennes huvudpoäng som var så uppåt väggarna galen och dessutom konfrontativ. Varför hon skulle behandlas mildare än hon själv behandlade de "ortodoxa", ja, Jesu egen undervisning om "blod som utgjuts till syndernas förlåtelse" och "liv som ges till lösen för många", är mer än jag förstår.

av Andreas Holmberg 27 januari, 12:42

anmäl

Det var väl en bra journalists fråga. Journalisten visste var skon klämde. Det mer än beklämande är väl att vara sig prästen (vad är det egentligen som gjort vederbörande till "präst"?) eller Brita Häll själv låter frågan styra in mot Jesus. Utan Jesus kan ingen präst eller journalist tro på Gud.

av andreas nilsson 27 januari, 23:59

anmäl

Citat: "Vad i hennes argumentation som var värdefullt att diskutera vidare vet jag inte; det var ju själva hennes huvudpoäng som var så uppåt väggarna galen och dessutom konfrontativ."

Den som skrev detta tyckte inte om Ullas argument. Uppenbarligen finns det flera andra personer som tycker att hennes diskussion är värd att diskutera vidare. Jag förstår inte alls varför man skulle behöva "stoppa" diskussionen för alla eller demonisera Ulla.

Men det kanske finns de som vill begränsa den kyrkliga yttrandefriheten (om det nu finns en sådan för kyrkliga funktionärer). Å andra sidan så finns det ju en lojalitetsplikt från en arbetstagare (funktionären i det här fallet) och arbetsgivaren (Svenska kyrkan i det här fallet). Om nu Ulla överträtt den gränsen (och inte är lojal med sin arbetsgivare), ja då får naturligtvis arbetsgivaren säga till (och i det här fallet och i praktiken även sparka Ulla).

av magnus 28 januari, 09:39

anmäl

Men sen återkommer ju samma fråga: Har Svenska kyrkan råd med sådana här upprivande konflikter? Varje konflikt kostar (sannolikt) ett antal personer som inte längre vill vara betalande medlemmar i Svenska kyrkan.

Låt gå för att Svenska kyrkan inte kan vara alla till lags, och att man får acceptera att alla lutherskt kristna inte alltid vill vara medlemmar i just den här kyrkan. Men måste just gräl av typen den utmanande Aspebodaprästen, Sälen-grälen och Skanör-Falsterbo bananrepubliksliknande bråken vara skäl till att betalande medlemmar drar? Hur länge har man råd med sånt inom Svenska kyrkan?

När slutar funktionärerna bråka med varandra, och istället satsar all sin energi på det egentligen uppdraget, inkl. att möta medlemmar. Jag tror inte att bråk ingår i befattningsbeskrivningen för någon funktionär i Svenska kyrkan (även om det finns granskande funktioner som bl.a. Domkapitel).

av magnus 28 januari, 09:45

anmäl

Det hade varit mer renhårigt om Brita Häll hade fört samma resonemang kring de grupper inom Svenska kyrkan som ständigt misskrediteras och hängs ut i media, som man skäms för och som man uppmanar lämna, nämligen de som tror som kyrkan alltid har trott i fråga om ämbete och äktenskap t.ex.
För övrigt är det en intressant parallell som du drar mellan (S) och Svenska kyrkan. Det som sker i den ena rörelsen har alltid paralleller i den andra verkar det som. Dessa två så inflytelserika rörelser i Sverige, vad månde framtiden bära i sitt sköte, kommer storhetstiden någonsin åter?

av medlem 28 januari, 21:00