Att unga väljer bort det traditionellt religiösa och får utlopp för sina existentiella och andliga behov på andra sätt är väl känt. Men på samma gång finns det också en vilsenhet och kunskapsbrist kring andliga frågor i vår del av världen. Samtidigt visar siffror att intresset för de kyrkliga och religiösa sederna avtar i takt med tiden, nu senast att konfirmationen tappar mark till förmån för ”icke-religiös” konfirmation.

Parallellt kommer också rapporter om att sekulariseringens vindar drar fram även i USA, en kontinent där kyrkan, synagogan, moskén eller templet traditionellt varit starka men som lockar allt färre unga. Men det finns också andra signaler. De berättar om ett växande intresse för diskussioner om religionens roll, kanske föranledd av påståendet om dess ökade synlighet i vårt samhälle.

Men då handlar det oftast om religion som ett fenomen bland andra och inte så mycket om innehållet i de religiösa påståendena i sig. Detta nyvaknade intresse existerar på samma gång som vissa religiösa grupper kräver mer acceptans och förståelse för sin religiösa utövning. Att få finnas som ett eget civilsamhälle i det gemensamma samhället.

Allt detta utmanar på många sätt. Hur ska ett ”vi” kunna skapas om särintressen ska främjas? Vilket blir det sammanhållandet kittet? Undergrävs det sociala kontraktet som samhället vilar på? Hur stark kan och får staten vara när det gäller formandet av gemenskap och identitet?
Den nyutgivna boken Civilsamhället klämt mellan stat och kapital (SNS förlag) berör flera av dessa frågor och där diskuteras det civila samhällets roll i demokratin och välfärden. Här ställs också frågan om vilka de grundläggande principerna är som bör fungera som moralisk kompass i debatten om det framtida samhället.

Vänder man på steken och låter frågan handla om den framtida Svenska kyrkan och vilka debatter och diskussioner som här behöver föras, kan man ta spjärn mot en ledare i Svenska Dagbladet den 14 juli. Där riktar Maria Ludvigsson skarp kritik mot kyrkans partipolitisering och det kommande kyrkovalet. Hon menar att Svenska kyrkan nu på allvar i stället måste vara tydlig och komma med svar i stället för en motfråga. Det är hög tid att tala om vad man anser om synden och förlåtelsen eller livet efter döden.

Ludvigsson är till viss del redan bönhörd. Att detta behov finns, har Svenska kyrkans kyrkostyrelse insett. Den har gett teologiska kommittén i uppdrag att starta ett forskningsprojekt om den kristna försoningsläran där synd, skuld och förlåtelse är centrala begrepp och projektet kommer att pågå under ett par års tid.

Den direkta upprinnelsen till projektet är den debatt som för ett par år sedan fördes i Kyrkans Tidning och som bitvis nådde orkanstyrka. Debatten initierades av en präst i Svenska kyrkan och handlade om huruvida Gud behöver ett offer – Jesus Kristus – för att kunna försonas med människorna.

I en intervju i Kyrkans Tidning under senvåren sa kommitténs ordförande, professor Carl Reinhold Bråkenhielm, att projektet vill uppmärksamma mångfalden att hantera frågorna och ge en kunskapsbas, snarare än att peka på någon viss teologi. Projektet vill också knyta an till både populärkultur och andra kulturyttringar för att bredda diskussionen. Ämnet berör allmänna existentiella frågor om vad som är viktigt i livet och hur människan ska hantera det som hotar de grundläggande livsvärdena.

Lovvärt, javisst. Och sannerligen på tiden. Men farhågan är ändå om kommittén kommer att ducka och lämna den kristna trons evighetsfrågor med motfrågor och allmänt existentiella svar. Då är inte särskilt mycket vunnet.

Då bidrar det inte heller till att täppa igen glappet mellan vad de blivande prästerna lär sig under sin utbildning i teologi vid universiteten och vad de sedan lär ut till sina församlingar i sin förkunnelse. Och det är ju där dagens och framtidens kristna finns. Den inre och yttre sekulariseringen till trots.