• Göran Hägglund möter pressen under Almedalsveckan. Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

Låt Almedalsandan inspirera kyrkan

Text: Fredrik Modéus

Församlingarna behöver mer Almedalsanda. Våga släppa fram fotfolket och släppa kravet på ständig enighet.

Almedalsveckan är i full gång. Partiföreträdare och medarbetare argumenterar kring det framtida Sverige. Hur ska vi leva? Hur ska vi profilera oss? Från podier formuleras visioner och i välfyllda seminarierum debatteras partipolitik och samhällsfrågor. Belackarnas gnäll känns igen: frotterande högdjur som ryggdunkar och minglar med bubblande rosévin.

Svenska kyrkan är på plats i Almedalen. Både företrädare och fotfolk deltar i samhällsdebatten, vid lunchseminarier och Nikodemussamtal. En sådan rosigt livfull, engagerad och samhällstillvänd kyrka är nödvändig, en kyrka som tar strid för människovärde och evangelium i skärningspunkten mellan religion, vetenskap och politik. Alternativen förskräcker. Som när kyrkan ängsligt drar sig undan, pillar naveln och alltför gärna pratar strukturer. Likstelhetens kyrka.
På söndag åker Almedalsfolket hem. Kyrkans folk återvänder till sommarslumrande församlingsliv. Nu är tid för välbehövlig vila och paus från vardagen. Ett års trofast kämpande är över. Tänk vad mycket gott som gjorts. Men när höstterminen drar igång önskar man sig en almedalsanda i det lokala församlingslivet. Debatten måste föras: Hur ska vi leva? Hur ska vi profilera oss? På sina håll lyser det livfulla vardagssamtalet med sin frånvaro. Måste det vara så i en folkkyrka: trögt, konserverat och lite långsamt? Måste Svenska kyrkan utmärkas av sömnig trofasthet?

På kultursidan redovisas i dag en undersökning genomförd av David Thurfjell, lektor i religions-vetenskap vid Södertörns folkhögskola. Han har upptäckt att människor i Svenska kyrkan tycker att det är pinsamt att tala om sig själva som kristna. Just det som borde vara ett honnörsord.

Låt oss drömma en stund. Tänk församlingar som vågade satsa på att föra den ideologiska debatten. Vässa argumenten, träna den teologiska kompassen, inspirera svenskkyrkliga att kalla sig kristna och bli trons försvarare, utan att retirera till drömmar om enhetssamhälle och tolkningsföreträde. Tänk om idédebatten kunde föras profilerat och fränt. Inte alltför artigt, med kristlig hänsyn tagen till att någon kanske eventuellt skulle kunna ta lite illa upp.
I stället kreativ oenighet, Almedalsanda på lokalplanet. Snällheten utsorterad.

Tänk församlingar som började räkna med människor. Med folket, gudstjänstfirarna. Inte bara med anställda, präster och andra, som förväntas dra hela lasset. I stället: en bred demokratisk fotfolksrörelse vars anda successivt graveras in i kyrkans vardagssjäl. Tänk församlingar som uppfinningsrikt letar former för involvering: församlingsmöten, idéträffar, storsamlingar, tankesmedjor, kyrkkaffediskussioner, terminsdebatter – kalla det vad ni vill. Om det ska bli möjligt måste ledare på lokalplanet våga släppa fram människor. Och fotfolket måste kräva utrymme.  

Ofta är hindret rädsla för oenighet. Men det är inte farligt att tycka olika. Det vet Almedalspolitiker och andra. Tänk om Svenska kyrkan kunde våga mer oenighet på lokalplanet. Där det lever, där sjunger människor ut och låter andra veta vad man tycker. Guds barn kan tycka olika och föra debatt utan att kyrkan går under. Vi har en särskild tillgång: enhet beror inte av samma åsikt, ståndpunkt, partifärg, inte av samma politiska agenda. Inte av att tro formuleras likadant. Törsten förenar däremot: efter liv, mening och sanning. Och löftet om gudsnärvaro. Törst och löfte: två konstanter som inte ens det vassaste meningsutbytet rår på.

Visst förs debatten, men oftast ovanför lokalplanet. De betydelsefulla samtalen på Katarinastiftelsen, seminariediskussioner på Världens fest, otaliga diskussioner på kurser och utbildningar över landet. Allt är gott, men slaget om framtiden står på lokalplanet. Där kan inte en handfull människor sätta agendan. Inte kyrkoherden, bara. Inte kyrkorådet, bara. Inte de talföra, bara. Makten behöver släppas till många. Lyhördheten organiseras.
En framtidskommission, önskad på ledarplats i denna tidning, skulle kunna hjälpa. Ju tidigare desto bättre, innan det är tid för haverikommission. Än viktigare är dock att den lokala debattandan väcks till liv. Om det goda samhället i vardagspolitiken. Om den goda kyrkan i församlingsvardagen. Så lever Svenska kyrkan.

  • 6 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Namn

    Väldigt inspirerande och läsvärt inlägg. Det saknas en vision bortom förvaltningen. Svenska kyrkan har blivit så märkt av några inre diskussioner att hon inte vågar tro på debatten och diskussionen igen. Jag hoppas liksom Fredrik att det kan komma en förändring där. Jag tycker också det är fint som han skriver, om att törst och löfte räcker långt.

  • Mikael Mogren

    Bra talat! Det ger energi att gästa varandras provinser. Almedalens flöde av fakta och åsikter hjälper när man försöker förstå vilken värld vi lever i. Det är spännande att möta dem som tänker annorlunda än jag själv.

    Ikväll kommer Jonas Sjöstedt till Nikodemussamtalet i Visby domkyrka kl 22.

    Farväl till "likstelhetens kyrka". Mera kreativ oenighet!

  • Andreas Holmberg

    Ja, mer lokal debatt har jag länge efterlyst. "Ryka-ihop-seminarier" kring militär och vapenexport, köttätande, församlingstillhörighet, bibelsyn, liturgireformer, jorduppvärmningen, helvetet, könsbegreppen, påven, stat och kyrka, mission, asylregler, you name it! Håller med Fredrik om behovet av diskussion - säga vad man vill om t.ex. pingstvännen Stanley Sjöberg som jag träffade på Oas-möte i Hudiksvall igår, men det är alltid uppfriskande med folk som gillar att diskutera (jodå, det gäller även t.ex. K-G Hammar).

    Sen är det ju så att diskussioner ibland kan avslöja så grundläggande oenigheter att vidare samarbete omöjliggörs, t.o.m. i en kyrka (eller just i en kyrka). Den risken får man ta. Ärlighet varar längst.

    En kyrka som tar strid för människovärde och evangelium borde faktiskt, som norska kyrkan, ha mer att säga om den rashygien vi nu alltmer förväntas bedriva på oss själva. Liksom om allas rätt att få höra om Jesus.

    Men jag måste faktiskt säga att själva kommentarsfälten här på Kyrkans Tidning (och på ärkebiskopens blogg!) är en stor ljuspunkt - även "subversiva" åsikter som mina kommer ju fram här på ett helt annat sätt än på ledarsidor och debattsidor. Tack!

  • Gunnar Ståldal

    Modéus skrev: ”Tänk församlingar som vågade satsa på att föra den ideologiska debatten. Vässa argumenten, träna den teologiska kompassen, inspirera svenskkyrkliga att kalla sig kristna och bli trons försvarare, utan att retirera till drömmar om enhetssamhälle och tolkningsföreträde. Tänk om idédebatten kunde föras profilerat och fränt.”

    Jag applåderar denna målsättning.
    Tänk om kyrkoherdar och komministrar kunde diskutera som vanligt folk och inte börja tala om ”förföljelse” eller ”religiös beröringsskräck” eller ”nu är det dags att fira gudstjänst i katakomberna” o. dyl.

  • Margareta P å Österlen

    Min kommentar: en ny sångtext till den sång Nordegren&Epstein spelade i sitt program från Almedalsveckan på torsdagen, där det framgår att vänstern gick vilse från Gud Faders hägn utifrån att herdar och präster - fariséer som sökte snarare Mamons goda i det jordiska än fullföljde sitt uppdrag inför Gud Fader - i Kristi Kyrka under alltför många år dolt sanningen om Jesu Kristi förkunnelse. Också på den politiska högersidan är vilsegångenheten total, varför jag dedicerat min nya sångtext till "Sådan är kapitalismen" till Carl Bildt och Mikael Wiehe och deras gelikar. Sångtexten publicerade jag samman med hänvisningar till Jesu Kristi förkunnelse i evangelierna på bloggen från Almedalens sista dag. Margareta Persson, Mjölkens Mekka å Österlen

  • Evert Olsson

    Kyrkan har en viktig uppgift: Att hitta samverkansvägar mellan människor och länder! Men det kräver att detta bedöms som viktigast och att man vågar ge sig ut på det gungflyet. Men det finns inget val - svenska kyrkan riskerar tyna bort i sotdöd annars! - Samarbete/konflikter i olika former påverkar allas våra liv starkt men vi tycks befinna oss på en kulturellt lågstående nivå i att hantera dem. - Var finns etiken om samtalen inte uppmuntrar sökandet efter utvecklade sätt att förhålla oss till varann? Kyrkan borde kunna gå i täten i att öppna denna för oss alla så viktiga livsangelägenhet!

REKOMMENDERAT