Orsakerna kan vi bara spekulera i. I den allmänna diskussionen, även utanför kyrkan, höjs allt oftare kraven på att ansvariga ska ställas till svars och avsättas. I USA är möjligheterna att stämma allt ifrån butiksägare till läkare mycket generösa, något av den andan kan ha importerats till Sverige. Just när det gäller domkapitlen kan det också ha att göra med nyordningen som ger flera grader av påföljder. När man har något att anmärka på hos en präst eller diakon, kan det numera vara värt att anmäla även om man vet att det inte kan leda till något så allvarligt som yrkesförbud.

Poängen är att vi inte vet. På nationell nivå håller man inte koll på ökningen och hänvisar till domkapitlens självständighet. Detta argument är återkommande i debatten om domkapitlens göranden och låtanden.
Med jämna mellanrum ifrågasätts rättssäkerheten i domkapitlen. De får kritik för att vara inkonsekventa och antingen för milda eller för stränga. Misstanke om jäv påtalas. En del kritiker tycker att domkapitlen bara intresserar sig för prästers vandel och ser mellan fingrarna när det gäller deras förkunnelse. Den allvarligaste invändningen handlar om misstänkta sexuella övergrepp och domkapitel som hanterat dessa som rent inomkyrkliga ärenden och underlåtit att polisanmäla.

Domkapitlen ska vara självständiga. Men de behöver samtidigt en rättspraxis att luta sig mot. Och eftersom varje domkapitel – trots ökningen – bara har ett mindre antal ärenden per år, tar praxis lång tid att utveckla. Därför skulle det vara till hjälp om Svenska kyrkan på nationell nivå skaffade sig en överblick och kommunicerade den till domkapitlen.
Hur ser ökningen ut?
Finns det tendenser i vilka typer av anmälningar som ökar?
Hur ser förhållandet ut mellan anmälan och påföljd?
En liknande översyn gjordes nyligen på ärkebiskopens initiativ när det gäller sexuella övergrepp. I riktlinjerna för hur övergreppen ska bemötas sägs att misstanke om brott alltid ska polisanmälas. Självständigheten äventyras inte av den typen av påpekande, som gäller lika över hela landet.

Domkapitlens uppgift är disparat: att både vara rättsinstans, utöva tillsyn och ge råd och stöd. Ett brott behöver inte innebära att en präst eller diakon så ”allvarligt skadat det anseende” han eller hon ska ha att det är grund för uppsägning. Å andra sidan kan händelser som inte är brottsliga ändå förstöra förtroendet för en kyrkans tjänare. Idel grannlaga bedömningar. Men makten över enskildas liv kräver att bedömningsgrunderna är så fria från godtycke som möjligt och jämförbara mellan stiften.
Domkapitlens roll har i sin nuvarande form drygt tio år på nacken. Det är dags för utvärdering.