Jag är inblandad i olika mer eller mindre ideella verksamheter. De skiljer sig från det jag har sysslat med under senare decennier genom att hierarkierna, och därmed makt- och ansvarsfördelning, är otydlig. Allt är allas angelägenhet. Alla tycker om allt. Inte så få tycker om andra. Med ett förskönande begrepp skulle detta kunna kallas ”nätverkande”. Det ligger någon gång intrigerandet nära.

Det är länge sedan jag sysslade med politik. Men jag känner igen fenomenen, inte minst som de utvecklas när svaghet råder i ledningen för ett politiskt parti. Jag arbetade en gång rätt nära Gösta Bohman. Moderaterna, ett parti där typiskt sett många är konfliktbenägna, var i stort sett konfliktfritt under Gösta Bohman. Alla hade fullt upp med att positionera sig så att de inte misshagade partiledaren. Jag vet vilken inre förstörelsekraft som ett par decennier senare utvecklades i socialdemokratin under Mona Sahlins och Håkan Juholts partiledarskap. Och jag börjar höra vad som händer i Folkpartiets inre nätverk när Jan Björklund nu håller på att sjunka ned i pisa­undersökningarnas kvicksandsfält.

Egenheterna med inre konflikter i idéburna organisationer är att de ofta blir mycket elaka. Det är precis som om goda syften legitimerade dåligt uppträdande. Möjligen skulle man kunna spekulera om att människor som inte kan få utlopp för sina personligheters dåliga sidor får större spelrum i ideella, och med nödvändighet rätt platta, organisationer än i marknadsdrivna eller regelstyrda företag och förvaltningar.
Men kristna organisationer, där borde väl godheten och omsorgen om den andre råda.

Förmodandet är retoriskt, vilket alla vet som läser Kyrkans Tidning. Visst ligger det en logik i att människor som slåss för det rätta mer än andra upprörs när de möter det som de tycker är fel. Men däri ligger inte förklaringen till den konfliktkultur som utvecklas i kristna sammanhang. Av de många delförklaringar som finns till att ondskan ges så stort spelrum i godhetens tempel är nog bristen på hierarkier den främsta. Det kostar ingenting att låta sin sämsta stämningars frestelse utvecklas. Inte mer än att man möjligen får det extremt hett om öronen i en avlägsen om än då mycket utdragen framtid.

Det är lätt att beskriva KG Hammar och Anders Wejryd som varandras motsatser. Men i ett avseende är det inte sant. Båda är prästerligt milda till sina personligheter: kort sagt två goda människor. Och de är goda människor i en följd av andra goda människor som tidigare har varit ärkebiskopar.

Jag tror att kyrkan skulle behöva en ledare som med ett vredgat engagemang tog itu med intriger och bakdanteri. Inte minst i de sociala mediernas 2000-tal har utrymme givits oss alla att utveckla våra allra sämsta sidor. Det är 114 år sedan Anton Niklas Sundberg avgick med döden. Hans rättrådiga ilska förtjänar att återuppväckas.