Medlemstappet i EFS har stannat av

– Medlemstappet har gått långsammare på senare år, det tyder på att våra nysatsningar har fört in nya medlemmar, säger Stefan Holmström, missionsföreståndare för EFS.
År 2010 hade EFS drygt 15 000 medlemmar. På tio år har antalet minskat med drygt 2 000 eller 12
procent, men sedan några år satsar EFS på nyplantering och församlingsbyggande, gärna i städer och inom Svenska kyrkan. Ett trettiotal nya
grupper har startat. Dessutom är EFS ungdomsrörel­se Salt livskraftig.
– Men vi måste vara realistiska, medlemsutvecklingen är en utmaning – som för alla folkrörelser, säger Stefan Holmström.

Statistiken visar att många missionsföreningar finns i avfolkningsbygder, många kommer att försvinna med tiden.
– Vår förhoppning är att grupper av människor i Svenska kyrkan ska tycka att EFS är en möjlighet för dem. Vår stora möjlighet finns i att vara en missionsrörelse inom kyrkan, säger han.
Men det finns tecken som skulle kunna tyda på en ökad distans mellan EFS och Svenska kyrkan. 2009 beslutade kyrkomötet att viga par av samma kön, EFS ledning kallade beslutet teologiskt felaktigt och ett hot mot kyrkans enhet.

Från början av 2000-talet administrerade Svenska kyrkan EFS utlandsarbete, sedan 2010 driver EFS sitt utlandsarbete i egen regi igen.
– När Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen slogs samman kom EFS styrelse allt längre från
besluten om missionsarbetet. Val­et stod mellan att bli en insamlingsorganisation för Svenska kyrkans internationella arbete, eller att själv bedriva mission, säger Erik Johansson, EFS internationelle missionssekreterare.

1997 flyttade EFS kansli in i Kyr­kans hus i Uppsala, i somras flyttade det ut.
– Flytten har inte med ideologi att göra, det är viktigt att vara nära Svenska kyrkan. Det handlade enbart om ekonomi, säger Stefan Holmström.
EFS och Svenska kyrkan har sed­an början av 1990-talet ett samarbetsavtal, sedan dess är EFS pastorer prästvigda. Då hette missionsföreståndaren Bertil Johansson, han betonade EFS identitet som inomkyrklig lekmannarörelse. Han efterträddes 2001 av Anders Sjöberg, som anses ha betonat det evangelikala väckelsearvet mer. Både personer som välkomnar en ”återgång till rötterna”, och andra som inte vill att EFS ska gå åt en mer frikyrklig och kyrkokritisk riktning, anser att en förändring har skett.

Men Anna Thorén, ordförande för EFS, håller inte med.
– Nej, vi vill vara en inomkyrklig rörelse. Vår bibelsyn, Jesus-centrering, vårt betonande av en personlig kristen tro och lekmannaaktivitet är uppskattat i Sven­ska kyrkan och vi tycker att vi behövs i kyrkan, säger hon.

Men Svenska kyrkan har skapat problem för EFS. Etiopiska Mekane Yesus-kyrkan är den kyrka som reagerat kraftigast på beslutet att viga par av samma kön, den har varnat för att relationen till Svenska kyrkan kommer att försämras. EFS var med och lade grunden till Mekane Yesus-kyrkan, och relationen är fortfarande viktig.
– En brytning vore en tragedi, säger Anna Thorén, som hoppas att relationen mellan Mekane Yesus och Svenska kyrkan ska bestå och att EFS inte ska tvingas välja sida.

Skillnader i bibelsyn och teologi till trots, EFS vill höra ihop med Svenska kyrkan. Men skulle biskoparna i framtiden kräva att alla prästkandidater ska gå med på att viga par av samma kön, då skulle det bli problem.
– I dag antar och prövar EFS sina prästkandidater och det fungerar så länge den vigande biskopen inte överprövar antagning­en. Jag hoppas att Svenska kyrkan ska bejaka mångfalden i fortsättningen också, en mer tvingande linje skulle skapa mer spänningar, säger Stefan Holmström.