AI och predikans själ

Emellanåt ser jag i forum där präster talar om söndagens texter att AI lyfts fram som hjälpmedel för att få inspiration inför söndagens förkunnelse när man kört fast. Ofta med en entusiastisk inledning där skribenten promptat en AI LLM enligt modellen ”jag bad Chat GPT ge ett förslag på predikan utifrån söndagens texter och så här blev resultatet…”

Att tala om AIs risker och möjligheter är alltid vanskligt. I ytterkanterna av debatten finns de som vill förbjuda allt eller de som tycker att alla invändningar är teknikfientlighet. Jag är medveten att mitt inlägg framstår som tillhörande den konservativa fållan, men tar ändå risken.

Vi vet redan om att miljöpåverkan är högre vid användningen av generativ AI i jämförelse med sedvanlig sökning på nätet. Det har också talats om hoten mot konstnärers upphovsrätt. Allt detta skulle i sig vara frågor som kyrkan behöver ha en tydlig syn på utifrån sin befintliga ståndpunkt om miljöhänsyn och respekt för kulturarv. Å andra sidan kan AI ur ett forskningsperspektiv vara en enorm välsignelse. För exegeter innebär AIs förmåga att på kort tid sammanfatta befintligt material att konkordanser och lexica kan genereras enkelt. Det finns alltså inte ett enkelt ja- eller nejsvar på huruvida man i kyrkan bör använda AI. Det är komplicerat. 

Jag vill dock komplicera debatten ytterligare genom att lyfta oss prästers särskilda ansvar för förkunnelsen. Vad händer med Ordet när det möter AI? Vad har vi för ansvar när vi som präster utövar den retoriska genren homiletik och hur kan detta relateras till aktuella händelser där offentliga talare påkommits med att ha använt AI för inspiration?

Först har statsministern talat om sin AI-användning för att få inspiration till sina tal. Sedan den mer allvarliga incidenten där en partiledare i sitt Almedalstal tillskrivit en journalist uttalanden, som hon i talet raljerat över. Det visade sig att hon använt AI för att hitta exempel på hätska uttalanden från journalister och att AI-tjänsten hittat på citatet ifråga. Politikern har nu bett om ursäkt. I ursäkten har hon sagt att hon inte kollade upp huruvida citatet var korrekt, men också att hon inte kände till att Chat-GPT har benägenheten att ljuga eller hallucinera citat och källor i syfte att ge sin beställare resultat till varje pris. 

Syftet att lyfta detta är inte att på något vis peka ut dessa två folkvalda, utan snarare att peka på ett generellt samhällsproblem i AI-användning som källa eller instrument för faktasök. Det är många som inte förstår att AI inte har tillgång till obegränsade källor, utan genererar en gissning utifrån ett begränsat material. AI är också programmerad att vara en tjänstvillig tjänare som hellre ljuger fram något än säger att den faktiskt inte vet. Vad betyder det för oss som präster om vi vill använda AI för stöd i vår förkunnelseuppgift? Främst att vi alltid måste vara beredda på att kolla citat och källor. Inte lita på att bibelcitat är korrekta eller att kyrkofäders och andra tänkares visdomsord verkligen har sagts av dem.  

Jag vill understryka att mitt inledande exempel där präster leker med AI och genererar en predikan över söndagens texter inte betyder att jag misstänker mina kollegor för att regelmässigt överlåta förkunnelseuppgiften till AI. Jag tror (och hoppas) att i den mån AI används för inspiration, är det på samma sätt som när man väljer att låna en fin tanke från en bönbok eller sneglar på en förebilds samlade predikningar. Men eftersom jag vet att förståelsen för hur generativ AI funkar är låg i samhället generellt misstänker jag att det är få också bland präster som förstår i vilken hög grad generativ AI är en gissningslek snarare än en faktabas. 

Homiletik, predikokonsten relaterar till den klassiska retorikkonsten, där en bärande del i varje tal måste vara ett bakomliggande pathos. Dvs, för att ett tal ska uppfattas som relevant och nå människor ska det finnas känsla och intention bakom. Detta kan relateras till Aristoteles utsaga om ledarskap, där han menar att ledarskap inte kan ske utan att beslutsfattaren har Nous, vilket kan översättas med förnuft eller själ.  Vad händer om en ledare inte i första hand talar utifrån egen övertygelse utan från automatiskt genererat innehåll? Finns själen kvar i talet? Detta är i första hand en allmänfilosofisk fråga. Men för att lyfta den till en prästerlig och homiletisk nivå: Vad skiljer en predikan från andra tal som framförs i syfte att inspirera?

Så mycket vet jag om Ordets och förkunnelsens roll i luthersk liturgi att jag törs säga att själen bakom predikan är central för att det ska vara just en predikan. Det blir predikan för att den framförs i en liturgisk kontext och av en ämbetsvigd person (eller person med särskilt tillstånd att predika). 

Jag vill inte fastna i en rigid diskussion om vilken förberedelse som ska ligga bakom varje söndaglig predikan och hur lång tid den måste ta för att vara ”ordentlig”. Men jag vill ändå mena att det finns en viktig poäng i att predikoförberedelserna och förkunnelsen genomförs av ämbetsvigda som studerat särskilt för uppgiften. Hantverksdelen är viktig för att predikan ska ha själ, inte minst ska det ske av en troende och under rannsakande mot sin vigning, precis som vi lovat i ämbetslöftena. 

Visst kan en del av detta hantverk ”lejas ut” till hjälpredor. Vi har historiskt lutat oss mot konkordanser, kommentarlitteratur, och ibland lånat/stulit ur andras predikan när inspiration saknats. Självklart är inte frågan om varifrån inspirationen kommit ny. Men med AI når vi en helt ny nivå av möjligheter att helt enkelt överlämna en central del av predikoförberedelserna till en själlös entitet som behandlar Bibeln som en text vilken som helst och inte drar sig för att ljuga eller felcitera för att få till ett snyggt tal. 

Jag tror inte den stora risken är att predikan blir dålig. Den kanske till och med blir vackrare och mer gripande än vad många av oss orkar åstadkomma. Men själva misstanken om att det som prästen säger därframme i predikstolen inte kommer av teologisk skolning, av hantverksmässigt brottande med texten, utan snabbt tryckts fram i en maskin riskerar att på sikt underminera respekten för prästerna som förkunnare och uttolkare av Guds Ord. Varför ska vi då ens ha predikan som ett gudstjänstmoment? 

För oss prästvigda är frågan om generativ AIs roll som inspiration i förkunnelsen extra viktig att förhålla sig till. Kanske till den mån att det behövs en Codex Ethicus kring prästers AI-användning i homiletiska sammanhang. Det finns nog inget enkelt svar. Men vi behöver ha diskussionen som prästvigda. 

Lisa Mobrand,
 VDM Stockholm