Svenska kyrkans ledning måste ta ansvar för resultatet

Vi har sedan länge förfärats över vad som händer inom svenskt skogsbruk, där Svenska kyrkan är en stor skogsförvaltare. Här står vi inför sönderslitna ekosystem, och massakrerade marker och kan bara gråta. Både naturvetare och teologer ser skogen - Guds skapelse - söndersliten. Måste det vara så?

Det fanns en tid av hopp. När kyrkomötet insåg skogens stora betydelse för klimatskydd, biologisk mångfald och för människors välbefinnande gav mötet kyrkostyrelsen i uppdrag att tillsätta en utredning för att se hur en nyorientering av skogsskötseln skulle bli möjlig.

Utredningen hade uppdraget att föra fram fyra hållbarhetsdimensioner – andlig, ekologisk, ekonomisk och social – som grundläggande för framtida skogsbruk. Det var tid att ifrågasätta de kortsiktiga ekonomiska förhållningssätt som dominerat även kyrkans skogsbruk. Där har trakthyggesbruket för effektiv produktion av biomassa fått råda. Skogens övriga värden har fått stå tillbaka. Utredningens betänkande Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp (SKU 2024:2), var väl genomarbetad och kvalificerad.

Motstånd mot utredningens förslag kom från en mindre grupp bland dem som ansvarat för det rådande hyggesbruket. De gensköt den öppna remissen av utredningens förslag, organiserade ett uppror mot den hävdvunna demokratiska processessen, och påverkade stiftens och församlingarnas remissvar på ett delvis osakligt sätt. Och kyrkostyrelsen vek ner sig. Kyrkomötet fick därför en lång men urvattnad skrivelse som i stort saknar konkreta förslag.

Solid forskning visar att en alternativ skogsskötsel, dominerad av kontinuitetsbruk, är överlägset bättre för att minska skogens klimatpåverkan och främja dess biologiska mångfald. Med en omläggning till mer kontinuitetsbruk med en större variation av arter i olika åldrar ökar skogens egen motståndskraft för att klara de oförutsebara effekterna av klimatförändringarna. Det ger också en bättre långsiktig ekonomi och flexibilitet. Skogsbruket måste vara berett på ändrade förutsättningar beträffande sortiment och priser. En annan inriktning med mer timmer och mindre massaved kan ge god ekonomi och större nytta efter en omställning. Ett sådant skogsbruk främjar också andra värden. En skog som man kan vistas och må bra i, och som därmed ger bestående andliga värden och välbefinnande. 

Kyrkostyrelsen lämnade mycket åt sidan i sin skrivelse till kyrkomötet. Där borde ha föreslagits en ny inriktning, och övergripande mål för skogsbruket, att snarast läggas fast av kyrkomötet. Målen borde uttryckas som de andelar av den produktiva skogsmarken som ska avsättas för olika skötsel enligt utredningen. Sedan kan stiften få uppdraget att sinsemellan ta fram en fungerande fördelning av avsättningarna. En tydlig process måste också fastläggas, som med utgångspunkt från dagsläget vad gäller de fyra hållbarhetsdimensionerna, skall leda till detaljerade kvantifierade mål för stiften att följas upp nationellt.

Det är Svenska kyrkan som fått förtroendet att förvalta skogen, och då måste Svenska kyrkans ledning också ta ansvaret för resultatet, och inte gömma sig bakom stiften och deras tjänstemän. Motståndet mot en omorganisation av skogsförvaltningen, tydliggjort i stiftens invändningar i remissvaren, är beklämmande. Själva har de ju insett behovet av samverkan genom ENSO, Egendomsnämndernas samarbetsorgan, och STEF, Stiftens Egendomsförvaltningars Förening (som sköter certifieringsfrågorna), men denna samverkan måste breddas så att transparensen säkras och förankringen både uppåt (kyrkomöte/kyrkostyrelse), neråt (församlingar och civilsamhälle) och åt sidan (andra delar av kyrkan och andra stift) garanteras. 

På samma sätt som förvaltningen av kyrkans finansiella tillgångar sköts omsorgsfullt med bl a ett kapitalförvaltningsråd så borde en motsvarande omsorg, med styrning, revision och uppföljning, ägnas markanvändningen.

Står vi nu inför ytterligare markberedda kalhyggen och granåkrar? En ”skog” vars hållbarhet äventyras alltmer? Det beror på årets kyrkomöte. 

I alla fyra evangelierna berättas om hur Jesus rensade templet i Jerusalem från affärsmän och penningväxlare. ”Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Många människor berättar idag om hur de möter Gud i naturen, i skogen, snarare än ikyrkorna. Vad kan de säga? Om inget händer kan de förlora tron på Svenska kyrkans vilja och förmåga och lämna den. Skogen själv kan också ge upp. Med stora klimatförändringar framför oss, och därmed sammanhängande hot som insektsangrepp, stormar och bränder, bör skogens motståndskraft vårdas och restaureras genom nya verkningsfulla metoder. Den kontinuerliga och mångskiftande skogen, som är ett komplext och uthålligt ekosystem, klarar detta bäst. Men då krävs ett helt annat skogsbruk, som aktivt restaurerar skogens motståndskraft. Vi hoppas att kyrkomötet fullföljer tidigare beslut och återremitterar ärendet till kyrkostyrelsen så att den skall kunna återkomma med mer konkreta förslag.

Eva Katarina Agestam, präst och ekoteolog

Bengt Gustafsson, astronom

Sven Hillert, präst och ekoteolog

Ulrika Knutsson, pedagog

Per Larsson, präst och ekoteolog

Sverker Molander, miljösystemvetare

Kåre Olsson, naturvetare

Lars Rydén, biokemist och hållbarhetsvetare

Carina Sundberg, präst och ekoteolog

alla verksamma i Rättviksseminariet

Rättviksseminariet samlar sedan länge naturvetare och teologer i tvärvetenskapliga samtal och kurser kring ekoteologiska frågor vid Stiftsgården i Rättvik. Seminariet är ekumeniskt och politiskt obundet.