Min poäng är att äktenskapet har sett olika ut genom historien. Kvinnan förväntas inte vara sin man underdånig. Även barnlösa äktenskap räknas. I dag ser vi kärleken som livsviktig för denna form. Men varken varaktighet eller heterosexualitet garanterar omsorg och ömsesidig respekt. Många äktenskap bryts, ibland därför att den ena partnern tröttnar. Frågan blir då om idealet livslång trohet ska användas för att slå mot den verklighet som finns. Vår kyrka har valt att i stället för att döma ge människor stöd om de vågar försöka på nytt. Bakom detta ligger tron på förlåtelse och upprättelse. Den bitterhet som präglade människor som tvingades leva tillsammans för att vare sig ekonomi eller samhälle gav möjlighet att gå skilda vägar är inget vi önskar tillbaka. I dag går det lätt att skiljas, något som kan drabba barnen men också den part i ett äktenskap som vill fortsätta. 

Kyrkan viger alltså både dem som inte får barn och dem som tidigare varit gifta och kallar det äktenskap. Varför inte även homosexuella, frågar många. Vår tid har kommit att lägga allt större vikt vid insidan av samlivet. Detta vill jag gärna se som Andens påverkan. Ord som kärlek, ömsesidighet, tillit och omsorg blir viktiga. Homosexuella som vill vigas bejakar allt detta. I vår tid lever många barn med homosexuella föräldrar och med kontakt med sin biologiska pappa eller mamma. Att se till barnens bästa måste innebära att underlätta för dessa barn och för deras föräldrar.

Elisabeth Gerle
docent i etik