Jag tycker även att om vi i Sverige har en lagstiftning om att vi har fem minoritetsspråk och att kyrkoordningen har bestämmelser om att man skall ha verksamhet på samiska och finska, så är det relevant att människor som talar dessa språk kan möta sin Gud och hedra honom på sitt modersmål.

Jag förstår inte vad kyrkoherden i Kista, Michael Öjermo, egentligen är rädd för. Om det finns personal i församlingen som kan tillgodose församlingsmedlemmarnas behov på dessa minoritetsspråk, finns det ingen anledning att tro att människorna söker sig någon annanstans.
Motionen handlade om hela landet, inte enbart Stockholmstrakten. Om jag har förstått saken rätt, värnar Svenska Kyrkan verksamhet och församlingsgemenskap och demokrati på den lokala nivån. I dagsläget är det ytterst få förtroendevalda på lokal nivå, som har insikt om de språkliga behov som dessa minoritetsspråkiga medlemmar i församlingarna har.

På många håll i landet finns det inte möjligheter att träffa präst eller diakon som kan till exembel finska, trots att det finns närmare 500 000 finsktalande i Sverige. Få av invandrade med andra språk i förorten är troende lutheraner.
  Cirka 80 procent av våra nationella minoriteter är medlemmar i Svenska kyrkan; en del tror att de är medlemmar p g a att de hade med sig personbevis från pastorsexpeditionen från sin hemförsamling i Finland, men av någon anledning frågade ingen då om de vill tillhöra kyrkan även i Sverige – det finns även ett missionsarbete för vår kyrka att hitta även dessa själar till församlingen.

Soili Brunberg
Miljöpartist i Svenska Kyrkan