Det är på tiden att kyrkans folk ser sig omkring och ser hur vanligt folk lever och har det i dag. Vad är det för liv vi är hänvisade till i dagens samhälle. Den stora frågan är då: Hur kan vardagsmänniskan av i dag relatera till kristen tro på det sätt som den nu blir presenterad i kyrkans verksamhet? Hur kan det angå och beröra oss?  Med detta som utgångspunkt kan man förhoppningsvis utforma en verksamhet som är bättre för oss alla.  Först måste man bedriva en verksamhet som passar den unga familjen med småbarn. Denna grupp har det nog mest plågsamt då barnen är hänvisade att sitta tysta och stilla och genomlida hela högmässan.

Det mest olyckliga med biskopens artikel är uppdelningen i vi och dom. Vi som är så duktiga och de andra som mobbar oss. Det finns inte utrymme för anklagelser. Kyrkans framtid ser nu dyster ut med många utträde.
Själv har jag enbart positiva erfarenheter av att vara en erkännande kristen.  Jag har som vardagstroende aldrig känt mig marginaliserad utan tvärtom blivit bemött med öppenhet och stort förtroende. Det beror säkert mycket på hur vi möter och ser varandra. Vi måste möta varandra där vi är med språk och enkel hederlig förståelse.

Kyrkan kan inte längre luta sig mot den självklara auktoritet  som man tidigare haft som myndighetskyrka. Det enda som nu är kvar är kristen tro enbart och det är det som gäller. Vi behöver denna och låt oss därför utforma verksamheten utifrån detta. Kyrkans företrädare måste kritiskt granska sin egen självbild. Gammalt översitteri måste kyrkan lägga bakom sig. Vi lever nu i en helt annan tid.