Är stiftsstyrelsen på rätt väg?

Annika Stattin,  ordförande i Nordingrå församlingsråd 
Foto: Fredrik Sandberg/ TT

Det fanns problem, men blev medicinen anpassad efter behoven? Blev det rätt medicin, för stor dos, för liten dos? Skulle någon annan åtgärd ha satts in?

Församlingarna är som blomsterängar. De är inte lika stora, har olika slags blommor. Det finns olika problem – för lite sol, för mycket sten, ogräs, sly. Men det finns också många vackra sällsynta blommor.

Nu kommer en stor trädgårdsarbetare, beordrad att kliva in och vårda ängarna. Det finns en plan. Bland annat asfalterar han nu ett antal vägar mellan ängarna. Vägarna läggs till och med över ängarna på en del ställen med följd att en del blommor rycks upp eller omplanteras.

Hur uppfylls i realiteten kyrkoordningens föreskrift att församlingen är den primära enheten? 

Vad känner då de som brukade vårda ängarna? Hur ser de som brukade gå till de olika ängarna på förändringen? Känner de igen sin äng? Vill de fortsätta att gå där och plocka blommor, eller köpa frön som kan sås? Eller hittar de på något annat att göra?

Det fanns problem – men blev medicinen anpassad efter behoven? Blev det rätt medicin, för stor dos, för liten dos? Skulle någon annan åtgärd ha satts in?

Gemenskap – vad är det? Det är inte att blommor flyttas hit och dit. Det är inte att en traktor kan köra på flera ängar. Gemenskapen uppstår – uppstod och kommer att uppstå – när blommorna och de som bor nära ängen kan träffas där och njuta av den vind som blåser.

Innan vägarna byggdes mellan ängarna, funderade ängarnas trädgårdsarbetare, var för sig och tillsammans, på hur man skulle kunna få gemenskapen att blomstra ännu mer och lösa de problem som fanns. Detta gjorde de med stort engagemang och satsad energi.

Men efter att vägarna byggdes kunde de konstatera att vardagen blev främmande och att många av de gemensamma idéerna inte tagits tillvara av den nye trädgårdsarbetaren.

Hur ska denna saga sluta?

Till stiftsstyrelsen för Härnösands stift – ett antal frågor:

  • Är ni säkra på att ni går rätt väg när ni nu planerar för ytterligare pastoratssammanslagningar?
  • Hur uppfylls i realiteten kyrkoordningens föreskrift att församlingen är den primära enheten?
  • Hur får man ett pastorat att nöja sig med att vara enbart ett serviceorgan?

Om ni är övertygade om att ni går rätt väg, fortsätt, men ändra ett antal namn, från till exempel Svenska kyrkan - Kramfors pastorat till Svenska kyrkan – Kramfors servicebyrå, från kyrkoherde till service-VD.

Behåll sedan alla församlingarnas unika namn i all kommunikation mot människor.

Men har ni inte gjort en utvärdering av pastoratsbildningarna som redan är gjorda – av ekonomin, organisationen, arbetsmiljön och humankapitalet – och försäkrat er om att frukterna är de önskade, inled då inte något arbete med nya pastoratsbildningar.

Från ett får som inte vill se skylten som säger att jag ska ta bilen till en annan äng.

Eller ännu värre – och inte helt orealistiskt – här låg en gång en äng …

Annika Stattin, 
ordförande i Nordingrå församlingsråd 
Carl Gustaf Nordin 
ledamot i kyrkorådet i Kramfors pastorat 
Lars Parkman 
komminister i Nordingrå församling
 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Senaste artiklar