Även i kyrkan behöver vi upprepa alla argument mot dödshjälp

Debatten om aktiv dödshjälp har tagit fart igen efter Björn Natthiko Lindeblads uppmärksammade val att avsluta sitt eget liv. Där man minst anar det dyker de upp, dödshjälpsförespråkarna. Även i kyrkans sammanhang kan man numera få höra deras argument. Här kommer min ­respons. Allt är redan sagt, men behöver aktualiseras igen, inte minst inom kyrkan. Det handlar om människans plats i Guds skapelse, om det alltför individualistiska perspektivet, om lidandets mening och om de mycket svåra etiska avvägningarna. Jag tar ­argumenten ett efter ett.

När djur lider svårt låter vi dem slippa, men människor måste plågas ända till slutet.

Gud skapar människan till att råda över skapelsen. Det innebär en särställning med ett särskilt ansvar. I det ansvaret ligger också förmåga till respekt för det mänskliga livets okränkbarhet. Uppgiften är att värna och vårda Guds skapelse, aldrig att bli såsom Gud och skapa egna definitioner av ont och gott. Herren ­ensam råder över liv och död.

Om jag vill avsluta mitt liv är det min ensak.

Nej, det är det inte. Du kan tänka och känna så, men det är en förvrängning av Guds sanning om dig. Du ingår i ett stort sammanhang. Att du är Guds älskade barn är kanske det viktigaste som kan sägas om dig. Men du ingår också i en mänsklig släkt och kanske en familj. Du har männi­skor omkring dig som du får betyda något för, även om du inte ser det själv och alldeles oavsett om du är ”nyttig” eller bara ligger raklång på sängen. Ditt liv är inte viktigt bara för dig och du varken lever eller dör för din egen skull.

När bara smärta återstår har livet inte längre någon mening.

Meningsfrågorna är människans ständiga följeslagare. Det blir knepigt när den som är frisk och stark uttalar sig om ett tillstånd av svår sjukdom och upp­levelse av förnedring, men kyrkan vet mycket om lidandets mening. Det mänskliga livet är inte alltid värdigt. Det betyder inte att det är mindre meningsfullt eller betydelsefullt. Själva döendet kan ha ett oerhört värde, ett evighetsvärde, särskilt om man får det stöd man behöver. Jesus är vårt ständiga riktmärke. Hans lidande och död är det som allt syftar fram till, själva målet med hans människoblivande. Kanske är det synen på lidandet – som något som till varje pris ska undvikas – som vi behöver förändra?

Att hjälpa en människa ­slippa kan vara en barmhärtig välgärning.

Den lockande tanken på att slippa tyna bort försätter oss på ett sluttande plan, där vi inte vet var vi till sist hamnar. Var går gränsen för det mänskliga livets värde och värdighet? Naggar vi det i ena änden kommer det också att naggas i den andra. Vilka får då ens födas? Barn med anlag för svår sjukdom? I vilka lägen ska en kraftigt smärtpåverkad människas vilja gälla? Vilka sjukdomar kan anses vara så svåra att livet och lidandet behöver förkortas? Hur är det med svår depression? Vilket IQ behöver man ha för att själv få bestämma? Ska en skriftlig viljeyttring i så fall krävas och vem garanterar att den uttrycker personens yttersta vilja i varje stund? Och vem ska agera bödel? Mängder av svåra etiska frågor tornar upp sig som orosmoln på himlen.

Aktiv dödshjälp är ännu ett allvarligt lagbrott i Sverige och det av en anledning. Som kristen har jag svårt att se att aktiv dödshjälp går att förena med en kristen livssyn. I stället borde vi i kyrkan lyfta fram och belysa det mänskliga livets okränkbara värde.

Inger Lindeskog
teologie kandidat, diakon