Kroppsspråket talar om människor som upplevt sig vara kränkta och styvmoderligt behandlade hela livet.  Människor som upplever sig vara i grunden kränkta kommer att söka bekräftelse i nya upplevda kränkningar att reagera på. Och ja då, det som kunde tolkas som en kränkning levererades nu från predikstolen.
Kände biskop Brunne sig aldrig frestad att ge dem och de övriga gudstjänstbesökarna någonting annat, när de nu denna, i mångas fall, sällsynta gång besökte en gudstjänst? Kände biskopen sig inte frestad att till exempel bekräfta människan inom oss själva, den som vi måste få syn på för att kunna se människan i andra?

Om jag var präst skulle jag värna om de tillfälliga besökarna, och jag skulle inte vilja vara ett hinder för någon att se Guds kärleks makt.
Jag har verkligen ingenting till övers för Sverigedemokraternas idéer, men de är inte ensamma om att visa hjärtlöshet i flyktingfrågor. Ville biskop Brunne mästra hade hon kunnat uppmana alla de folkvalda att fundera över vem som ska kasta den första stenen. Men jag tror inte att mästrandet är någon bra väg in i människors hjärtan. Jag är så innerligt tacksam över de präster som söndag efter söndag gör enorma ansträngningar för att levandegöra ordet för en många gånger mycket fåtalig skara kyrkobesökare.

Tänk, tänk om du, Eva Brunne, med Storkyrkan full av folkvalda och företrädare för det officiella Sverige, hade valt att låta din predikan utgå från till exempel psalm 289 i stället för från en manifestation som må ha varit hur vällovlig som helst, men som ändå var besudlad av våldshandlingar.

Camilla Frostell
Lund