Tillsammans rustar vi för kyrkans framtid

Eva Nordung Byström, biskop
Foto: Michael Erhardsson

Varje kyrklig organisationsform är en tillfällig lösning, anpassad till de omständigheter som gäller nu.

 

I Härnösands stift inleds i höst tre nya utredningar med sikte på nya pastoratsbildningar. Det här gör vi för att alla församlingar – även när medlemstalen minskar och ekonomin försämras – ska kunna stå för de andliga och sociala värden som ett levande församlingsliv innebär.

För att människor i både stad och landsbygd, inland och kustland ska kunna vara del av en meningsfull gemenskap med lokal identitet och Jesus Kristus i centrum.

Höstens utredningar är del av ett större arbete med att forma hållbara lokala organisationer för framtiden. I fokus för arbetet står ett 15-tal pastorat eller församlingar med självständig ekonomi, som har mindre än 5 000 medlemmar. De finns i lokala sammanhang som stiftsstyrelsen vill värna inför framtiden.

Det är viktigt att församlingarna finns kvar, att vår kyrka är närvarande i hela stiftet och att den representeras av människor med god kännedom om lokalsamhället, om dess invånare, om bygdens möjligheter och svårigheter.

Det finns många exempel på när församlingarna visat vad vår teologi, grundad i den evangelisk-lutherska traditionen, innebär och hur Jesu kärleksbudskap omsätts i praktisk handling. Exempel som inte varit möjliga om inte församlingen varit djupt förankrad i det omgivande samhället.

Jag tänker på krishantering och omhändertagande vid dödsfall och olyckor, på hängivna medarbetare i flyktingarbetet, på gemenskap och mötesplatser för alla åldrar, på samtal om livet och tron.

Självklart ser jag också hur gudstjänster varje vecka håller bönens och Gudsnärvarons ljus brinnande i våra bygder.

Lika viktig som den lokala förankringen är delaktigheten i en större gemenskap: i stiftet, i landet och i världen. Insikten om att vi som kristna tillhör världens största trosgemenskap vidgar perspektiven.

Ungefär som när man ser sin hembygd från ett berg. De närmast kända gränserna blir otydliga när utsikten visar ett större sammanhang än man kunde se från marken.

Utsikten hjälper oss att se att alla delar i helheten hänger ihop, att varje församling ingår i ett större vi: en gemensam kyrka med ett gemensamt ansvar för att vara kyrka på ett gott och trovärdigt sätt tillsammans.

Man blir starkare när man ingår i ett sammanhang, när man är fler som kämpar tillsammans, som kan dela ansvar, bekymmer, erfarenhet och hopp, som en familj.

Och det är just vad det är att vara kyrka – att ingå i Guds familj. Jag är övertygad om att insikten om vår kallelse att ingå i en större gemenskap, gör det lättare för oss att fokusera på det centrala i kyrkans uppdrag, att vara en levande församling.

 Det finns inget som säger att vi i en framtid kan eller ska vara organiserade på det sätt som vi är i dag.

En konferens som Härnösands stift arrangerade i juni rörde sig kring spänningen mellan att vara en levande kyrka och behovet av struktur och organisation. Vi konstaterade att det ena förutsätter det andra och har så gjort i alla tider.

För ett levande församlingsliv med fokus på att sprida evangeliet krävs en väl fungerande organisation som säkrar att kyrktaket inte läcker, att medlemmarnas kyrkoavgifter förvaltas väl och att de anställda har en bra arbetsmiljö.

Under konferensen formulerade vi – inspirerade av föreläsaren Niclas Blåder – fyra vägmärken som jag tror kan hjälpa oss framåt: samtiden, tilliten, källan och handlingen.

När det gäller samtiden: vi behöver läsa på, lyssna till flera perspektiv, samtala och beskriva det vi står i. För tilliten: var prestigelös, ärlig, tålmodig och modig. Gällande källan: för dialog med Jesus, bibelordet, vår lära, bekännelse och ordning och koppla ihop detta med den samtid vi lever i.

Lita på att Gud leder och vill väl. Och handlingen: välj, välj bort, ta ansvar för valen, tänk på helheten och respektera allas åsikter, även hos dem som inte fick sin vilja igenom.

I vår tid är min och stiftsstyrelsens mening att vi, för att frigöra resurser och kapacitet så att varje församling har möjlighet att utföra sin grundläggande uppgift, behöver verka för att ansvaret för verksamhet, personal, ekonomi och förvaltning solidariskt delas av flera församlingar. Den organisationsform som finns för det i vår kyrka är pastoratet.

Den teologiska grunden har vi i vår tradition, bekännelse och ordning: att församlingen är den primära enhet där den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission ska utföras.

I ett längre perspektiv är varje kyrklig organisationsform en tillfällig lösning, anpassad till de omständigheter som gäller nu.

Det finns inget som säger att vi i en framtid kan eller ska vara organiserade på det sätt som vi är i dag. Det innebär inte att kyrkans tid kommer att vara förbi. För Guds familj finns alltid en framtid.

Låt oss därför hjälpas åt och utifrån vår gemensamma kallelse att vara kyrka i evangeliets tjänst stödja varandra, rättvist dela på våra resurser och tillsammans rusta oss för en framtid med andra förutsättningar.

Så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. (Romarbrevet 12:5)

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Senaste artiklar