Protesterna mot Burmas militärregim har slagits ner. För den här gången. Av allt att döma så har militärens strategi fungerat. Genom en massiv närvaro på gatorna och arresteringar har de lyckats stoppa demonstrationerna och de folkliga protesterna mot diktaturen.
Militären har också visat att den inte tvekar när det gäller att skjuta mot sitt eget folk. Även om de säkert varit ”återhållsamma” av rent politiska skäl. Deras förhoppning är sannolikt att omvärldens engagemang ska klinga snabbare om alltsammans bara tystas ner. Dramatiska nyhetsrapporteringar om blodbad på Rangoons gator är inget militären önskar, om den kan undvika det.
Nu fruktar många att militären kommer att ge igen. Men bakom låsta dörrar, där ingen kan se vad som sker.
”Centrala Rangoon må vara lugnt i dag, men vad som händer bakom murarna på Yay Kyi Aing (underrättelsetjänstens högkvarter) ser ingen. Inte förrän de överlevande släppts – och att släppa dissidenter efter att de torterats är en taktik som den burmesiska militären använt sig av tidigare. De kommer tillbaka till sina familjer som vrak – och därmed som en varning till andra”, befarar utrikeskorrespondenten Bertil Lintner i Svenska Dagbladet (1 oktober). Han har följt utvecklingen i Burma under många år och känner landet som få andra.
Den svenska diplomaten Liselotte Agerlid målar samma mörka bild. Militären har ännu en gång lyckats skapa skräck och tystnad. Nu kommer de snarare att stärka sitt grepp om makten.
Det omvärlden kan göra är att inte glömma Burma. När nyhetsredaktionerna slutat rapporterna är det viktigare än någonsin. Kanske finns också en lärdom att dra från ärkebiskops Tutus kamp mot apartheidregimen i Sydafrika. På Bokmässan i Göteborg höll Tutu en flamman-de appell mot förtrycket i Burma. Efteråt berättade John Allen, som skrivit Tutus biografi Rättvisans rebell, att han försökt ta reda på varför den sydafrikanska säkerhetspolisen inte lät mörda Tutu på 80-talet.
John Allens svar är; rädslan för omvärldens reaktion var det som räddade Tutu. Säkerhetspolisen visste exakt var Tutu brukade vandra ensam vid femtiden på morgonen. Det hade varit enkelt att arrangera en ”bilolycka”. Men man fruktade omvärldens reaktion. Det fanns en gräns även för vilken opinion apart-
heidregimen vågade utmana. Detsamma gäller antagligen regimen i Burma, och inte minst deras uppbackare, Kina.
Vi kan välja att inte glömma. Omvärlden kan säga det folket i Burma inte får uttrycka. Ingen regim överlever helt isolerad från omvärlden. Inte ens den i Burma.
Dag Tuvelius
Nu fruktar många att militären kommer att ge igen. Men bakom låsta dörrar, där ingen kan se vad som sker.
”Centrala Rangoon må vara lugnt i dag, men vad som händer bakom murarna på Yay Kyi Aing (underrättelsetjänstens högkvarter) ser ingen. Inte förrän de överlevande släppts – och att släppa dissidenter efter att de torterats är en taktik som den burmesiska militären använt sig av tidigare. De kommer tillbaka till sina familjer som vrak – och därmed som en varning till andra”, befarar utrikeskorrespondenten Bertil Lintner i Svenska Dagbladet (1 oktober). Han har följt utvecklingen i Burma under många år och känner landet som få andra.
Den svenska diplomaten Liselotte Agerlid målar samma mörka bild. Militären har ännu en gång lyckats skapa skräck och tystnad. Nu kommer de snarare att stärka sitt grepp om makten.
Det omvärlden kan göra är att inte glömma Burma. När nyhetsredaktionerna slutat rapporterna är det viktigare än någonsin. Kanske finns också en lärdom att dra från ärkebiskops Tutus kamp mot apartheidregimen i Sydafrika. På Bokmässan i Göteborg höll Tutu en flamman-de appell mot förtrycket i Burma. Efteråt berättade John Allen, som skrivit Tutus biografi Rättvisans rebell, att han försökt ta reda på varför den sydafrikanska säkerhetspolisen inte lät mörda Tutu på 80-talet.
John Allens svar är; rädslan för omvärldens reaktion var det som räddade Tutu. Säkerhetspolisen visste exakt var Tutu brukade vandra ensam vid femtiden på morgonen. Det hade varit enkelt att arrangera en ”bilolycka”. Men man fruktade omvärldens reaktion. Det fanns en gräns även för vilken opinion apart-
heidregimen vågade utmana. Detsamma gäller antagligen regimen i Burma, och inte minst deras uppbackare, Kina.
Vi kan välja att inte glömma. Omvärlden kan säga det folket i Burma inte får uttrycka. Ingen regim överlever helt isolerad från omvärlden. Inte ens den i Burma.
Dag Tuvelius
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR