Diskussionen om demokrati mellan Christian Braw och Ulf Bjereld i Kyrkans Tidning är intressant.

Christian Braw skiljer på kvalitativ och majoritär demokrati. Han är emot att 51 procent ska få bestämma och förordar kvalitativ demokrati. Visst kan det finnas tillfällen då majoritetsbeslut strider mot mänskliga rättigheter, och civil olydnad i Martin Luther Kings anda kan vara befogade.
Men vem ska enligt Christian Braw få ta för samhället gällande beslut om inte majoriteten? Är det kanske vissa präster, teologie doktorer och dylika? Nej, det tycker inte jag. Jesus gick emot sin tids auktoriteter och sa bland annat: ”Ni har hört att det är sagt till de gamle ... men jag säger er ...” och framförde kärleksbudskapet som det viktigaste.
Majoriteten måste besluta hur man ska tolka kärleken till nästan i praktisk politik. Detta fråntar inte vars och ens ansvar att protestera mot dåliga beslut. Jag tror att Gud kan verka genom vilken människa som helst. Majoritetsstyre är ingen garanti för bra beslut, men det är inget annat styre heller.

Visst är mänskliga rättigheter oerhört viktiga, till exempel yttrandefrihet, rätt till liv, rätt till utbildning, arbete, mat och bostad. Men Christian Braw nämner endast ett exempel, nämligen äganderätt. När instiftade Gud eller Jesus äganderätten? Jag förutsätter att en teologie doktor är väl medveten om Jesus hårda kritik mot dem som äger mycket. Till exempel ”Det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga”. Jag tycker det är befogat att fråga vem Christian Braw föredrar – Jesus eller Mammon?

Christian Braw skriver om ”stora, stabila demokratier ... framför allt i de anglosaxiska länderna”. Är länder som för krig mot folkmajoritetens vilja stabila demokratier? USA struntar i mänskliga rättigheter inte bara i fjärran länder utan också för sina egna medborgare. Till exempel evakuerade man inte de fattiga, som inte ägde en bil, från New Orleans när orkanen Katrina närmade sig, och när orkanen
åstadkommit förödelse sköt man ihjäl fattiga som försökte överleva genom att strunta i varuhusens äganderätt.

Socialdemokraten och professorn i statskunskap Ulf Bjerelds svar är anmärkningsvärt. Trots att hans parti i partiprogrammet skriver: ”Ekonomiska intressen har aldrig rätt att sätta gränser för demokratin”, så bemöter han inte Christian Braws hyllande av äganderätten, det vill säga i praktiken av ekonomiska intressens rätt att dominera. Visst talar socialdemokrater vackert om mänskliga rättigheter, men hur är det i praktiken? När palestinierna i ett demokratiskt val väljer parlament, respekterar man liksom de flesta andra västerländska politiker inte palestiniernas mänskliga rättigheter.

Att partiet inte heller alltid följer majoritetsstyrets principer fick vi erfara i Helsingborg, när medlemsmöte i partiet för tre år sedan beslöt att inte lägga ner skolor, struntade de ledande i det.
Både demokrati och Jesu kärleksbudskap är något vi måste kämpa för.

Stig Broqvist, Helsingborg