En fråga – varför inga följdfrågor?
En biskop är, heter det, främst bland likar. Han eller hon som är herde i kyrkan antar en tjänares gestalt, i stället för att som härskaren belåtet titta ner från tronen.
Men i onsdags, när de sju som aspirerar på biskopssätet i Härnösand tog plats på scen i Östersund var kandidaterna just så pass lika att det var svårt att säga vem som var främst. En bekant undrade till och med varför det behövs en biskop när kravprofilen tycks vara att svara på frågor på de mest förväntade sätt.
Och egentligen är det inte de utfrågade kandidaternas fel att det hela blev långrandigt. För som man frågar får man svar.
Helga Baagøe, kommunikationskonsult, Jonas Ideström, professor i praktisk teologi och Albin Nordlund, ung i Svenska kyrkan hade formulerat sina frågor med den äran.
Men när timme efter timme passerade och biskopskandidaterna avlöste varandra på scen utan att det någonsin brände till var det tydligt att en utfrågning utan följdfrågor lätt blir tom, och snabbt ganska tråkig.
Framför allt behövs en utfrågning av kandidaterna för att säkerställa att de röstberättigade fattar ett informerat beslut. Det är rättvist att alla får samma frågor. Det är inte mindre rättvist om de också får olika följdfrågor. Endast under press kan de olika kandidaternas styrkor och svagheter bli utpräglade. Endast när kandidaterna behöver uttrycka sig riktigt konkret kan åhörarna få en uppfattning om de verkligen förstår stiftets unika utmaningar.
Hearingen ska inte främst vara underhållande. Men inte behövs popcorn och karuseller för att göra det hela lite mer intressant.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR