Det Vänstern i Svenska kyrkan kallar daltande är den ordning som gäller i Svenska kyrkan. Där vi lever med motstridiga ståndpunkter i frågor som rör till exempel ämbetet och äktenskapet.
Varför dessa brösttoner från Vänstern i Svenska kyrkan? Det ni kallar daltande är den ordning som gäller i Svenska kyrkan, där vi lever med motstridiga ståndpunkter i frågor som rör till exempel ämbetet och äktenskapet.
Vi är inte överens om bibeltolkningen och det har varit svårt att hitta vettiga och konstruktiva former för samtal.
Kyrkomötet bad redan 1957 om mer tid för utredning, samtal och ekumeniska överläggningar. Den tiden gavs inte, trots att en klar majoritet av prästerna var emot tanken på att kvinnor skulle kunna vigas till präster.
Året därpå hade den kyrkopolitiska opinionen svängt och ordningen röstades igenom med röstsiffrorna 69 ja och 29 nej. Två avstod. Minoriteten tillförsäkrades utrymme i Svenska kyrkan. Efter det har man hoppats att den ska dö ut, vilket alltså inte skett.
Wanja Lundby-Wedin hänvisar till människosyn och värdegrund när hon menar att vi inom Svenska kyrkan inte kan ha sådana präster som Rune Imberg.
Anpassa dig eller gå, alltså. Imberg själv hänvisar till Bibeln och bekännelsen och anser sig vara bunden av dessa och av sitt samvete. Och aldrig mötas de två.
Förlåt att jag stör, men låt mig påminna om existensen av inomkyrkliga rörelser som EFS, ELM-BV, Kyrkliga förbundet, aKf, SSB och Oas, varav de senare varje sommar samlar ett fyrsiffrigt antal människor till uppbyggelsedagar.
Dessa rörelser är fullt verksamma inom Svenska kyrkan och betyder mycket för dem som i likhet med Rune Imberg fortfarande vill följa Bibeln. Det avgörande är inte inställningen till kvinnliga präster utan att man anser sig bunden av Bibelordet och den långa kyrkliga tolkningstraditionen.
Dessa rörelser är vattenhål för många kristna familjer och enskilda. Jag tackar Gud för dem och för vad de fått betyda. De klarar sig inte utan präster som Rune Imberg; Hela inriktningen är gudstjänst, gemenskap och undervisning på Bibelns grund, såsom vi förstår dem utifrån bekännelsen och de mönster som den världsvida kyrkogemenskapen ger.
Det är inte dessa grupper som ändrat inställning. Nej, den politiserade och toppstyrda officiella Svenska kyrkan står för positionsförflyttningen. Det blir extra tydligt när man debatterar frågor som rör genus, sexualitet och äktenskap, liksom etiska frågor kring livets början och slut.
Avkristningen fortsätter i rask takt, dessa anpassningar till trots, och de kyrkor på den svenska landsbygden där människor samlas till gudstjänst på söndagen blir nu allt färre. Är det de principfasta konservativas fel? Eller beror det på den andra sidans krampaktiga vilja att hänga med sin tid och vara relevant?
Kanske är det själva konflikten dessa grupper emellan —vilken ännu är olöst — som skadat förtroendet för kyrkan så mycket? Det står i alla fall klart att dagens majoritet spänner tumskruvarna allt hårdare kring minoriteten, ”ursprungsbefolkningen” om man så vill.
Daltande eller disciplinering – finns det verkligen ingen bättre väg? Vad säger Svenska kyrkans biskopar?
Hur ska en kyrka med dessa klyftor som öppna sår inom sig kunna hålla samman i en snar framtid, då vi har ett medlemstal under 50 procent, de politiska partierna intresse svalnar och vi kanske inte heller får statens hjälp att ta in medlemsavgifterna?
För att orka sträva på i de församlingar där vi fortfarande firar mässa om söndagarna och ber om Guds Andes verk i människors liv, behöver vi få höra biskoparnas röst om hur vår älskade Svenska kyrka ska kunna bestå genom stormarna.
Inger Lindeskog
diakon i Lilla Edet
LÄGG TILL NY KOMMENTAR