De skrev historia men många orättvisor kvarstår

Det är april 1960. Den sjuttiofyraårige hederskyrkovärden Albin Holmlund stiger på snälltåget i Bastuträsk och åker söderut. Han ska till Uppsala för att följa direktsändningen i tv den 10 april 1960 då Elisabeth Djurle vigdes till präst i Storkyrkan i Stockholm. Prästen Lisa Tegby skriver om sin morfar nästan 50 år senare (i boken Äntligen stod hon i predik-stolen!). Hon konstaterar att morfar var kärv, varmhjärtad och gudfruktig. Bön utan stora åthävor och en självklar hemvist både i bönhuset och kyrkan var en del av den västerbottniska fromheten. Att förkunnarens kön skulle ha betydelse för vem som kunde bli präst var obegripligt för Albin Holmlund. Att kvinnor kunde bli präster var i stället en seger för evangeliet. Nu skulle fler budbärare bära fram det viktiga budskapet och dela ut den heliga nattvarden!
sedan den dag då Elisabeth Djurle, Ingrid Persson (i Härnösands domkyrka) och Margit Sahlin (på Katharinastiftelsen) som de tre första kvinnorna vigdes till präster i Svenska kyrkan. I september 1958 hade kyrkomötet fattat beslutet om kvinnors behörighet till prästerlig tjänst. Det var ett historiskt vägval som innebar att alla tjänster i Svenska kyrkan var öppna för män och kvinnor. Nu i vår uppmärksammas jubileet på flera sätt. Utställningen Präst och kvinna turnerar runt, seminarier arrangeras och jubileumsgudstjänster har firats i Stockholm och Härnösand. Tillsammans ett uttryck för ett firande av nationell betydelse.
de 50 årens uppfodrande frågor? En utmaning gäller historieskrivningen. Det kan konstateras att beskrivningen av beslutet och dess sammanhang varit vinklad. Här har funnits en besynnerlig uppdelning mellan ”samhälle” och ”kyrka” som inneburit att den övertygelse som drev dem som verkade för kvinnors prästvigning länge inte lyfts fram som en evangelisk grundsyn. De märkliga beteckningarna ”frågan om kvinnliga präster” eller ”ämbetsfrågan” har syftat på själva debatten för och emot kvinnans möjlighet att bli präst, men inte exempelvis på hur det var för kvinnorna att faktiskt bli och verka som präster. Detta har i sig hindrat andra frågeställningar att komma fram. Historieskevheten och osynligheten har även gällt andra aktörer, som författaren Märta Leijon och ärkebiskopen Ruben Josefson. Deras och andras betydelse för beslutet och dess genomförande har inte synliggjorts tidigare. Svenska kyrkan har framställts som en kyrka i statens ledband. Det är en beskrivning som inte stämmer, men den har spelat roll för den bild av Svenska kyrkan som målats upp och för den egna självbilden. Vad har denna mytbild gjort med bilden av Svenska kyrkan i dag?
gäller diskriminering. Diskrimineringen av prästvigda kvinnor har varit omfattande. I en undersökning i Kyrkans Tidning våren 2008 framkom att diskriminering förekommit/förekommer i alla stift. Flera stift har därefter särskilt arbetat med denna fråga. Hur kan vi i dag ta vara på de prästvigda kvinnornas erfarenheter av svek och utsatthet i kyrkan? Ett svar är att inte förtiga, och att höja medvetenheten. Ett annat svar är naturligtvis att ha nolltolerans mot alla former av diskriminering.
gäller prästvigda kvinnors tillträde till höga poster i Svenska kyrkan. Det stundar biskopsval och listor på tänkbara namn surrar runt. Någon påpekar att kön inte ska vara en utslagsgivande faktor, det är kompetensen och behoven i stiften som ska styra. Det är ett rimligt resonemang. Ändå är det fortfarande så, som av en händelse, att majoriteten av de namn som nämns är män. I själva verket förefaller kön fortfarande spela en avgörande roll. Kvinnor bortkvoteras och män inkvoteras till de höga posterna. När vi ser framåt efter de första 50 åren är det dags att släppa pseudoargument av typen ”vi är inte redo för en kvinna än”. Svenska kyrkan har helt enkelt inte råd att stöta bort lämpliga kvinnor som framtidens andliga ledare.Beslutet att kvinnorna kunde bli präster liksom att kvinnor därefter blir präster har haft avgörande betydelse för Svenska kyrkan. Precis som Albin Holmlund var övertygad om är det en seger för evangeliet.
Boel Hössjer Sundman,Präst, forskare och projektledare för 50-årsjubileet