Det börjar gå upp för oss att medan ”det goda inom Lutherhjälpen” kommer att kunna leva vidare i den nya stora gemenskapen inom ACT,(Action by Churches Together) tycks på samma gång ”det goda inom Svenska kyrkans mission” målmedvetet strypas och snart vara mer eller mindre eliminerat. Förhoppningsvis har vi fel!

Vi kan nog tänka oss att termen Svenska kyrkans mission inte nödvändigtvis måste vara kvar i framtiden. Men det SKM stått för måste få finnas kvar! Den genomarbetade och moderna syn på ”mission” och ”missionärer” som vår kyrka sedan lång tid förmedlat genom SKM är inget att skämmas över! Varför är ordet mission numera fult i samband med vår kyrkas internationella åtaganden? Var kommer den rika innebörden av begreppet mission och vår kyrkas långa erfarenhet av gemenskap med kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika att förvaltas högst konkret inom kyrkoorganisationen i framtiden? Kommer den enbart att byråkratiseras? Eller föras över till stiften som i varje fall i dag saknar resurser att sända missionärer och upprätthålla kontakt med våra systerkyrkor i den grad SKM tidigare gjort?
 Det förefaller märkligt, att i en tid när själva församlingsinstruktionerna uppdaterats så att varje församling ska ägna sig åt gudstjänst, undervisning och diakoni och mission, den internationella missionen tycks anses vara en förlegad företeelse av den osynliga kärngrupp som styr utvecklingen inom detta område på kyrkokansliet.

Under de senaste åren har missionsfolk och lutherhjälpare i de olika stiften deltagit i många informationsdagar, där vi fått veta att ”LH och SKM ska gå samman”. Men det hela har presenterats i så pass vaga ordalag att det är svårt att se hur det verkligen kommer att te sig i framtiden. Vi har fått höra att det hela så småningom ska ”ingå i ACT”.
Vi kan förstå att det allmänna biståndsarbete som LH framgångsrikt står för, liksom en del kyrkosamverkansprojekt av
biståndskaraktär, kan sättas in i den ramen som i huvudsak är en multilateral relation. Men var kommer missionens mer bilaterala relationer att handhas med ett brett samarbete omkring vittnesbörd och tjänst? Är vi tillbaka till en onaturlig uppdelning mellan dessa begrepp som kyrkan i Etiopien varnade för redan i början av 1970-talet? Är de kyrkor vi samarbetar med tillfrågade? Eller är vi beredda att igen köra över dem? Finns det fortsatt plats för missionärer och personalutbyte? Vid de tyska kyrkodagarna i juni fastslog de stora tyska missionsorganisationerna att man avser att fortsätta i princip som förut, eftersom mission i betydelsen kyrkosamverkan, stöd till teologisk utbildning, evangelisation och kyrkotillväxt i kyrkorna i Asien, Afrika och Latinamerika inte ryms inom ACT.

Vi hoppas att våra farhågor är obefogade. Men vi hoppas och ber att vi inte snart kommer att vara ställda inför fullbordat faktum – att en absolut central del av vår kyrkas tradition och liv plötsligt har sopats undan.
 
Per och Birgitta Larsson
Västerås