Det är med stor förfäran jag läser debattinlägget av Magnus Bodin i Kyrkans Tidning nummer 22/12.

Egentligen inte för att han tycker att det är fel att kyrkans diakoni inte skall betala ut ekonomisk bistånd till de behövande, ty det är många som har olika meningar om. Nej det är för att han visar en så total okunnighet om hur verkligheten ser ut för människor i vårt samhälle!  Regelverket är en sak, men verkligheten en annan! Det är faktiskt verkligheten, hur otrevlig den än ter sig, som en diakon skall arbete med om Magnus Bodin inte visste det?

Om alla bara skulle läsa Sveriges lagar, inklusive den förträfflige socialtjänstlagen så skulle givetvis Sverige framstå som exemplarisk i sitt omhändertagande.

Nu är verkligheten inte så. Det finns mängder med människor som faller mellan olika stolar och regelverk och därmed tillfälligt förlorat möjligheten till någon form av hjälp från samhället.

Svenska kyrkans diakoni kan självklart inte hjälpa alla, men för de som kommer i vår väg har vi två alternativ att välja emellan: antingen hänvisa dem tillbaka till det system som uppenbarligen har misslyckats i att bistå dem eller hjälpa dem i den akuta situation som uppkommit, så att samhället kan träda in när den så ofta tröga organisationen har kommit i kapp ärendet.

På diakonicentralen i Lund som Magnus Bodin hänvisade till, består vårt huvudsakliga arbete i att bistå de hjälpsökande i deras kontakter med myndigheter på alla möjliga sätt. Dels handlar det om att hjälpa några till en första kontakt med socialförvaltningen eller andra myndigheter, andra till att upprätta en kanske bruten kontakt och för vissa till att hitta nya och andra  vägar till att komma tillrätta med sina bekymmer.  Det är ett fåtal som behöver ekonomisk bistånd om vi ser till den mängd människor som söker sig till diakonin i Lund. Dock har den mängden ökat. Framför allt bland människor som bara till för en kort tid sedan var en skattebetalande medborgare med ordnad ekonomi och livssituation, nu plötsligt fått allt raserat då ”samhället” sviker på olika sätt när det kanske som mest behövs.

En annan oerhört viktig uppgift för oss inom diakonin är att påverka beslutsfattare så att orättvisor och orättfärdiga system försvinner. Där var Påskuppropet förra året en viktig insats.

Det skulle vara oss på Diakonicentralen helt främmande att bara skicka iväg människor med hänvisning till socialtjänstlagen, utan att försöka hjälpa till med det som är det mest akuta i deras liv. Socialtjänsten här i Lund, som vi samarbetar intensivt med, gör ett fantastiskt arbete med de resurser och det regelverk som står till deras förfogande, men när detta inte räcker till så hamnar människor i akut nöd. Då måste vi i kyrkan se efter vilka möjligheter vi har att ställa upp. Kan vi, så ska vi också göra det. Det var väl just det som berättelsen om den barmhärtige samarien handlar om, att visa på ett annat förhållningssätt än vad dåtidens kyrkorepresentant och fromma visade?

Det vore för mig främmande att vi inom Svenska kyrkan skulle träda in och ta över ansvaret för det som samhället rättmätigt ska ansvara för, men när inget annat står till buds så kräver Kristi kärlek att vi gör vad vi kan.

Mats Högelius

Tel: 046 35 87 60