Det öppna brevet från Musiksverige till kyrkostyrelsen ger även lite sidospår som ärkebiskop Jackelén, Lundby-Wedin och Hagelin verkar missa. Allt hänger ihop på ett sätt som kan vara otydligt för många.
Medlemmarna i Kyrkomusikernas Riksförbund är självklart engagerade i Kyrkosångsförbundet, men finns även representerade i Föreningen Svenska Tonsättare och Kungliga Musikaliska Akademien.
Högsta ansvarig för en eventuell handboksrevidering inom musikområdet bör självklart vara på doktorsnivå eller professor. Med stöd från domkyrkoorganister, jazzkomponister och framstående popmusiker borde ett musikhistoriskt dokument kunna ta form.
När kyrkostyrelsen försöker mästra denna grupp med att påpeka självklarheter sjunker de till botten i vår aktning. Att hänvisa till ett remissförfarande där kyrkoherdar, kyrkorådsledamöter och eventuella distriktspräster yttrat sig (om deras synpunkter har vi inga åsikter i detta skede, fast vi kunde kanske ha tillfört något i det reflektionsarbete som tydligen har skett) gör bara saken värre.
Remissinstanserna utanför de rent musikaliska har ingen möjlighet att framföra saklig kritik (eller beröm) när det gäller melodilära, harmonik, satslära, musikhistorik, estetik och framtidsvisioner. Religionssociologer och religionspsykologer är värdefulla resurser men saknar självklart utbildning inom vårt område.
Självklart kan man säga att musiken är värdefull, men då måste man också förstå sig på de studier, det arbete och den livsuppgift som leder fram till detta resultat, som nu visar att kyrkomusiken håller ställningarna medan gudstjänsterna tappar.
I och med att musiker och vaktmästare ser vad som sker varje vecka är en dialog inom Svenska kyrkan i nödläget nödvändig. Ser kyrkostyrelsen inte personalens kompetens, erfarenhet och engagemang sjunker vi ytterligare.
John Rosenqvist Lidström
kyrkomusiker, dirigent, musikvetare, rockmusiker och tonsättare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR