Ekoteologi – en gemensam övertygelse med olika ansikten

Ekoteologi har på senare år blivit en självklar del av Svenska kyrkans tro och liv. I gudstjänster, pastoraltexter och kyrkopolitiska program hör vi talas om skapelsens integritet, människans ansvar och klimathotets andliga dimensioner. Det är glädjande. Men när ett språkbruk blir allmänt accepterat, uppstår samtidigt ett nytt behov: att pröva vad vi egentligen menar. 

Alla nomineringsgrupper inom Svenska kyrkan säger sig stå bakom ekoteologin. Men när man lyssnar noga, visar det sig att begreppet rymmer olika etiska, teologiska och ideologiska vägval. Det blir särskilt tydligt om man betraktar relationen mellan ekoteologi och det bredare dekoloniala projektet, som ofta förekommer i klimat- och rättvisedebatten. 

Det finns nämligen två "versioner" av det dekoloniala tänkandet i vår tid. Den ena är progressiv, med rötter i postkolonial teori, befrielseteologi och global solidaritet. Den andra är reaktionär, knuten till idéer om kulturell återgång, bevarandet av västerländsk civilisation och en misstänksamhet mot mångfald. Båda gör anspråk på att kritisera modernitetens och kolonialismens konsekvenser – men leder i motsatta riktningar. 

Denna spänning återfinns även inom Svenska kyrkan.

 Grupper som Vänstern i Svenska kyrkan, delar av POSK och Gröna kristna tolkar ekoteologin i ljuset av global rättvisa och postkoloniala perspektiv. Här kopplas klimatkrisen samman med frågor om rasism, migration, urfolks rättigheter och ekonomisk ojämlikhet. Människan ses som del av ett sårbart ekologiskt nätverk – inte herre över det. Ekoteologi blir därmed inte bara en fråga om miljö, utan också om makt och moral. 

På motsatt sida finner vi mer konservativa grupper, som Frimodig kyrka och delar av Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Här betonas i stället skapelseordningen, människans ansvar och behovet av att återvända till en mer "naturlig" livsföring. Ekoteologi förstås främst som förvaltarskap – inte som ett krav på systemförändring, utan som en kallelse till personlig omvändelse och bevarande av kulturarv och tradition. 

Det innebär att samma ord – "ekoteologi" – används för att uttrycka vitt skilda synsätt. För en väljare kan detta bli förvirrande. För kyrkan är det ett problem om begreppens innehåll blir otydligt eller ideologiskt glidande. 

I en tid när till och med radikala ekologiska idéer kan kidnappas av högerextrema strömningar – så kallad ekofascism – behöver kyrkan tala klarspråk. Att värna skapelsen är inte neutralt. Det är ett moraliskt, andligt och politiskt ställningstagande. 

Vi står inför en viktig vägkorsning. Ska kyrkans ekoteologi främst handla om att bevara, eller att förändra? Ska den tala profetiskt in i en global rättviseproblematik, eller främst vädja till individens samvete? Vilken människosyn, vilken gudsbild, vilket samhällsideal ligger till grund? 

Det handlar inte om att misstänkliggöra andra grupper. Det handlar om ärlighet. Om att våga formulera sin vision tydligt, och visa hur den hänger ihop med både tro och politik. Kyrkans språk måste vara genomlyst, särskilt i en tid där samma begrepp laddas med olika mening beroende på vem som använder dem. 

Att säga att man bejakar ekoteologi räcker inte längre. Det är dags att säga hur, varför, och till vems förmån.

Christer Westermark,
ersättare i kyrkofullmäktige, Lidingö församling